Att vara eller att inte vara. MMO eller singleplayer. Hårdhudad hacker eller håglös hoarder. Det finns ingen ordning i den vilsna upplevelsen som är ”Fallout 76”.

I ”Fallout 76″ försöker Bethesda sig på en korsning mellan ett äventyrsspel i singleplayer och ett MMO. Resultatet är tveksamt. Spelet kickar igång i bunkern Vault 76 i Appalachia – 25 år efter att ett kärnvapenkrig förstört världen.

Men världen bortom bunkern ekar tom. Det extra strösslet i form av möten med riktiga spelare av kött och blod är – precis som själva spelet – av ojämn kvalitet. Mina tête-a-têtes varierar från fina stunder av gemensam kamp mot radioaktiva Spyro-liknande drakar till total ignorans, eller i värsta fall en iskall död. Men det tillför inte mycket mer än vad ett gäng välkonstruerade NPC:er hade kunnat göra. Jag hade hellre sett fler sociala tillfällen och mer interaktion. Istället glänser ”Fallout 76″ som mest med sin livliga fauna av muterade monster och robotar – likt föregångaren ”Fallout 4”.

Även om det tekniskt sett går att spela ”Fallout 76″ som ett singleplayerspel är livet mycket lättare i grupp efter en nukleär katastrof. Både när det gäller att överleva tröttsamma events med vågor av mutanter och att hålla sig vid liv. Min karaktär är nämligen som en konstant törstig och hungrig tamagotchi. Och just när jag lyckats grilla ett smaskigt rådjur med två huvuden värdig tre Michelin-stjärnor drabbas jag av en parasit som käkar upp allt i min magsäck. Typiskt.

Den enda fasta punkten i min kringflackande tillvaro är mitt C.A.M.P. – en slags portabel hemmabas. Det går att slå rot nästan var som helst i spelet och crafta allt som kan behövas i min radioaktiva vardag. Istället för mysig scout-romantik känns det dock mest omständligt. Mitt inventory är lika rörigt som regeringsbildningen och jag blir rastlös i det ändlösa samlandet av skräp.

Det största problemet med ”Fallout 76”  är att tröskeln är för hög. Kanske inte för superfansen, men som nykomling är det för mycket att sätta sig in i och alldeles för lite spelarglädje. Jag känner mig inte direkt motiverad när jag researchar överlevnadshacks som om det vore tentaplugg. Det finns ingen njutning kvar. 

Alla andra spelare vill samla ved och stångas. Men på mig har det motsatt effekt och jag blir snarare som tjuren Ferdinand i Kalle Ankas jul. Jag vill bara sitta under min giftiga korkek och lukta på de nukleära blommorna.