Låt dig inte luras av ”Gris”. Det är inget annat än ett pretentiöst spel med en konstnärlig yta som aldrig kommer kunna mäta sig med ”Journey”.

”Gris” vill hemskt gärna få dig att tro att det är ett banbrytande spel. Det försöker övertyga dig med sin spanska titel, akvarellgrafik och kvinnliga huvudkaraktär. Spelet gör allt i sin makt för att bli en värdig konkurrent till lågmälda ”Journey” från 2012 – som rörde mig och många andra till tårar med sin tolkning av ensamhet.

För sex år sedan satte ”Journey” en standard som hittills ingen har kunnat leva upp till. Många tror att det räcker med ett spacklat yttre för att man ska hamna på samma konstnärliga verkshöjd. ”Gris” gjorde det misstaget och förvandlade Conrad Rosets ganska banala kvinnoväsen-målningar till ett spel. Och glömde helt och hållet bort att fylla det med innehåll.

Allt som är pretentiöst är inte dåligt. Men när det väl är dåligt kan det vara riktigt plågsamt. ”Gris” rör sig i samma fordrande territorium som typ dansaren Virpi Pakhinen (gör en liten youtubesökning, det blir kul) och tar sig själv på alldeles för stort allvar. Utan att riktigt veta vad det vill förmedla.

Huvudrollen är en vacker, ung kvinna i böljande kläder som vandrar fram i ett grått landskap som fylls på med vattenfärger allteftersom jag utforskar. Upplevelsen vill att spelaren själv ska fundera på varför kvinnan sörjer och vad för bagage hon bär runt på. Men till skillnad från valfri utställning på Moderna Museet som kickar igång både känselspröten och hjärnceller står det bara helt stilla inom mig. Det finns för lite manus och berättelse att inspireras av. 

En 2D-värld med symmetriska former vecklar ut sig medan jag samlar på mig små ljuskällor som placerats på oåtkomliga ställen. Upplevelsen lyser som starkast när jag klättrar på höga höjder och hittar vinklar och vrår som först inte är synliga. Det är inte alltid helt självklart vilka vägar jag ska följa, och det är lite det som är charmen. Att låsa upp nya färdigheter och bli till en stenbumling som klarar av starka vindar ger lite mer krydda till mekaniken. Men jag känner mig fortfarande oberörd.

Det är lätt bli förförd av ”Gris” och tro att det är ett verk som bär på ett hemligt djup som bara du kan dechiffrera. Men det finns ingenting där. Det är bara ett spel som försöker lite för mycket.