”Snakeybus” är ”Snake” – fast med en bångstyrig buss. Det är en av de mest hysteriska och harmoniska upplevelserna jag varit med om.  

Ibland tänker jag på alla knäppisar i gamingbranschen. Hur de samlas kring ett bord och spinner vidare på varandras idéer. Som journalist har jag fått testa indiespel där en get åker runt i en kundvagn, ett hål slukar upp stora hus och ett barn tvingas duscha med sin pappa. Nästan varje gång har jag tänkt; hur ser det ut inuti hjärnorna på de här utvecklarna? Har de liksom regredierat och lever kvar i någon slags barndomsfantasi där allting är en lek? Eller är de bara smartare än alla oss andra som kan tänka utanför ramen?

Jag har ingen aning. Men ”Snakeybus” väcker samma frågeställningar i mig. En enkel förklaring hade kanske varit att någon kläckt idén till den här ”Snake”-varianten på fyllan, typ pitchat den för sina kompisar och känt sig som värsta kingen. Tänk er en buss som liksom snirklar sig som en orm och som bara plockar upp en massa människor och blir längre och längre. Sedan EXPLODERAR den om den stannar upp! Och alla passagerare dör! Svinfett!

Det låter som ett ganska hysteriskt upplägg – och det är det. Jag glider runt på Paris och Miamis gator och plockar på mig små gubbar tills det är dags för tömning vid en bestämd station. Varje gång människorna kliver av förlängs bussen. Ibland måste jag hoppa över hinder, till exempel andra fordon, för att ta mig dit jag vill och undvika en krock. Så fort jag slutar röra mig blir det game over.

Till slut är min buss så pass lång att den blockerar gator och korsningar och lägger krokben för sig själv. Den största utmaningen blir att inte krocka in i min egen svans. Men bussen är ändå relativt lätt att styra och det är mest kameran som ställer till med problem. Ibland har jag ingen aning om vad som slår i vad och hur mycket svängrum jag egentligen har. Först när jag förlorat kan jag välja att kolla in röran jag ställt till med – i fågelperspektiv. Det är inte en vacker syn.

”Snakeybus” är ett skevt spel som inte har alla hästar hemma. Kameran ballar ur då och då och mus och tangentbord känns ibland som en lite begränsad kontroll. Men mitt i allt kaos finner jag ändå någon slags lugn och ro. Det är en ”fuck it”-vibb över grejen. Ja ja, låt alla dö! Åk ner i vattnet bara! Krascha rakt in i väggen! Vad är det värsta som kan hända?

Kanske är det så att skaparna både har barnasinnet kvar och är ett gäng snillen. Någon slags USP har de i alla fall som får mig såld på den här skiten.