Ångest blir lätt för bokstavligt i spel med hotfulla monster som härjar. ”Sea of Solitude” hade behövt jobba lite mer med undertexter. 

Ett stort, svart monster som skriker med demonröst och slukar upp saker. När ångest porträtteras i spel blir det lätt övertydligt, nästan på gränsen till barnsligt. Det är synd när ”Sea of Solitude” försöker berätta något viktigt om ensamhet, utanförskap och otillräcklighet.

Flickan Kay ror en båt i en slags Venedig-stad som till stor del är täckt av ett mörker. Man vet inte riktigt om mörkret är verkligt, eller om det är något som pågår inuti Kay. Ibland stiger hon iland och springer över takåsar och förbi kyrktorn och övergivna hotell. Svarta och lurviga monster är ute efter henne och skriker saker som att hon är ful, värdelös och inte borde få finnas. 

Det drygt tre timmar långa spelet är en självbiografisk tolkning av utvecklaren Cornelia Geppert. Den avhandlar alltifrån frånvarande pappor och mobbning i skolan till känslan av ensamhet som alla människor tampas med. Ofta blickar spelet tillbaka på olika händelser med hjälp av voice overs som återger dialoger mellan Kay och hennes familj. Samtidigt som hon försöker skingra onda krafter. 

Om det inte vore för det amatörmässiga skådespeleriet hade flashback-sekvenserna inte känts lika påklistrade. Det är som att rösterna läser direkt från ett manus och betonar orden så som de tror att de ska betonas, utan att tänka på hur onaturligt det faktiskt låter. Ibland undrar jag om det ens hade behövts repliker för att beskriva Kays inre kamp. Kanske hade det räckt med ett ansiktsuttryck eller en tvekande rörelse. 

När en gympasal fylls med svarta skepnader som jagar mig och skriker att de ska döda mig blir jag också fundersam. Ska ångest verkligen presenteras så konkret? För mig är det snarare en molande känsla, något som byggs upp och inte alltid kan kopplas till ett tydligt skeende. 

Men jag kan inte heller säga att det finns en korrekt och en felaktig porträttering av att må dåligt. Det här kan vara Gepperts mest trovärdiga sätt att beskriva sin tillvaro på och vem är jag då att döma det. Samtidigt är min subjektiva upplevelse av hennes subjektiva spel också en form av sanning. 

Jag hade önskat att man inte alltid slog på den stora trumman. Att övergångarna mellan ljus och mörker inte blev lika överdrivna som en mellanakt i Melodifestivalen. Men hatten ska ändå av för ”Sea of Solitude” som tar tag i det jobbiga. Många andra spel vågar inte ens närma sig det.