Nya ”The Legend of Zelda: Link’s Awakening” må vara 26 år gammalt, men i nypolerad form sätter den ribban för nya klassiker.

”Majoras Mask”? Nej tack. ”Breath of the Wild”? Helst inte! Fansen må debattera flitigt om vilket som är det bästa äventyret i ”Zelda”-serien, men för mig klår inget den pixelperfekta SNES-klassikern ”A Link to the Past”.

Just därför är det med spänning jag tar mig an Nintendos nytolkning av den 26 år gamla Game Boy-titel ”Link’s Awakening”. Det var ett spel som byggdes just utifrån ”A Link to the Pasts” alla framgångsrecept, men som slutade mer som ett charmigt och fristående hopkok. Nu är det tillbaka – minst lika charmigt och vackrare än någonsin.

Redan i det ögonblick som jag spolas iland på en pittoresk sandstrand, mitt ute i ingenstans, sätts tonen för resten av min upplevelse på undersköna Koholint Island. Ön är en stark kontrast till det gamla goda Hyrule jag är van vid och bjuder Link på ett mer lättsmält uppdrag än de han vanligtvis utkämpar.

Här finns inga kungariken att rädda, inga trekrafter att samla eller ondskefulla Ganons att besegra. Målet är istället att ta mig från ön. För att lyckas måste jag väcka varelsen Wind Fish ur sitt ägg uppe på ett högt berg – med hjälp av åtta mytomspunna instrument som finns utspridda över ön.

Koholint Island må vara vackert, men det är också en värld som friskt blandar humor och drömliknande scener med märkliga cameos från Nintendos hela universum. Goombas, Kirby, Yoshi med flera dyker upp titt som tätt. Samtidigt använder spelet nästan exakt de miljöer man hade Game Boy-versionen, om än i uppgraderad form. Det stör mig inte det minsta.

Tvärtom verkar man ha hittat en närmast perfekt balans i vad som varit värt att spara eller uppdatera. En välkommen förändring är till exempel att Links förmågor spritts ut över hela kontrollen, vilket gör honom mycket mer dynamisk. I takt med att jag låser upp nya förmågor kan jag dessutom länka dessa till X- och Y-knapparna, och alltid ha dem nära till hands.

Spelets styrka är, precis som med de flesta ”Zelda”-spel, de genomarbetade grottorna som erbjuder både knepiga pussel och bossar av varierad (nåja) svårighetsgrad. Lyckokänslan som infinner sig i mig efter ha betat mig igenom en lång rad rum och besegrat alla utmaningar är dessutom total. Få saker är så tillfredsställande som att erhålla ett nytt föremål, så som Roc’s Feather eller Power Bracelet, och sedan utforska ön för att se upptäcka nya vägar som öppnats upp för mig.

Att Nintendo också valt att inkludera ett helt nytt minispel i form av Chamber Dungeons – ett slags ”Mario Maker” med ”Zelda”-tema – är oerhört nervkittlande och hintar om den här genrens enorma potential.

”Link’s Awakening” må vara en remake som för många mest är en mycket efterlängtad nostalgitripp. Det är varken storslaget eller bäst i serien och har tråkigt nog återkommande frame rate drops som får mig att sucka titt som tätt. Men dess villkorslösa charm och anspråkslöshet gör att det står stadigt på egna ben.

Resultatet är ett slags ”Zelda light” som mycket väl kan bli en inkörsport för en helt ny generation spelare. Så som ”A Link to the Past” blev för mig. Jag hade inte velat ha det på annat sätt!