Dra ner svårighetsgraden och pumpa upp melonerna på varje kvinnlig karaktär. Då har du ett ”Dark Souls” i ”Code Vein”-format.

Det finns två saker som ”Code Vein” är besatt av. Den ena lite mer uttalad än den andra. 

Först och främst är det ett himla tjat om blod hela tiden. ”Fresh blood is some powerful stuff”, säger en i mitt sällskap. Jo tack, jag fattar. Blood beads hit och blood beads dit. Man ska samla på sig skiten innan de onda roffar åt sig den. Recap; uttorkade vampyrer och törstande monster är alltså på jakt efter påfyllning i en värld där blodet håller på att ta slut. 

Och så var det det här med anime-tuttarna. De är väldigt synliga, men kommenteras aldrig. Redan i customization-läget inser jag att det knappt finns en enda outfit som inte visar hela klyftan. Introt fortsätter på samma tema. Bara några tygslamsor håller ihop bomberna på mystiska ”Girl in White”. Under resans gång stöter jag också på en boss som poledancear på sitt stav-liknande vapen. Det är liksom mer regel än undantag att tjejerna saknar 90% av sina kläder. 

Okej, då har jag fått det ur vägen. Annars är det ett jättetrevligt actionrollspel. Skoja. Det har faktiskt sina brister utöver tutteriet. Till exempel kryllar det av övertydliga ”Dark Souls”-influenser – fast svårighetsgraden är inte alls lika hög. Jovisst, bossfighterna är riktigt utmanande om jag inte levlat upp tillräckligt. Men oftast mejar jag ner alla andra mini-fiender utan större problem. 

Tack vare min companion slipper jag ta de största smällarna. Äventyret ska köras i co-op – antingen online eller offline – för en balanserad upplevelse. På egen hand blir det alldeles för hardcore. Men oavsett stöd är det något som inte riktigt sitter i striderna. FromSoftware-tyngden och smidigheten finns inte där i attackerna. De känns för fladdriga och klumpiga. 

Den här sortens spel måste leverera ett finlir av rang för att lyckas slå igenom bruset. Det räcker inte med dip dye-färgat hår, weeb-osande dialoger och upptempolåtar. Även om det stundvis är väldigt underhållande. 

Tur att i alla fall klassystemet sitter som en smäck. Jag kan ta in gamla färdigheter i en ny klass och blanda hejvilt tills jag hittat en inriktning som passar mig. Det är uppfriskande med ett RPG som inte styrs av för många mallar. 

Det jag tar med mig från ”Code Vein” är tutt, tuttilutt och tuttiluttlutt. Nej men på riktigt, jag tillbringade cirka 30 timmar med spelet och är trots det inte ett dugg sugen på att skaffa sillisar. Det är väl en seger, om något.