”Call of Duty: Modern Warfare” är precis det fartfyllda actionlir som spelserien är känd för. Men den realistiska krigsskildringen håller inte hela vägen.

Jag älskar att sätta mig ner med ett nytt “Call of Duty” varje höst. Koppla bort den goda smaken och den analytiska hjärnan. ”CoD” är spelvärldens svar på Michael Bays ”Transformers”-filmer – guilty pleasure så det sjunger om det.

På pappret levererar ”Modern Warfare” på alla punkter. Det är välproducerat och sådär snyggt som bara ett spel med hundratals miljoner i budget kan se ut. Berättelsen är precis den där koncentrerade berg- och dalbanan jag saknat sedan ”Infinite Warfare” från 2016. Här finns allt; läckra mellanklipp signerade animationsstudion Blur och en rapp berättelse som alltid introducerar nya sätt att spela på.

Även om berättelsen i sig, om en terroristcell i det påhittade landet Urzikstan, inte direkt är något Oscars-material så gör varierande nivåer och välutvecklade karaktärer att man hela tiden är fängslad och vill fortsätta spela. Jag gillar framför allt de långsammare uppdragen, till exempel ”Clean house” där man deltar i en insatsstyrka som ska slå ut en terroristcell i ett litet brittiskt bostadshus. Det är atmosfäriskt på ett sätt som stora krigsscener sällan lyckas förmedla.

Men tuggan av grym action har en besk eftersmak. Spelets realistiska skildring av krig innehåller både självmordsbombare, civila offer och kemiska vapen. I ett spelläge kan man använda vit fosfor som vapen – ett kemiskt medel som förbjudits av i princip alla civiliserade länder. Att man inte vill problematisera det på ett djupare plan blir bara tondövt.

Självklart ska spel få tackla svåra frågor om krig (”Spec Ops: The Line” gjorde det fantastiskt), men ”Modern Warfare” verkar ointresserad av verklighetens gråskalor. Det känns mer som att man är ute efter att chocka. Jag antar att det är detta man får när man vill göra spel om proxykrig och terrorism och samtidigt hålla sig borta från politiken.

Det finns däremot mycket att hämta om man tar ”Modern Warfare” för det ”Call of Duty”-spel som det är. Framför allt i flerspelarläget. Här hittar man de klassiskt frenetiska skjutarfajterna som serien är känd för, men bäst blir det i spellägen som drar ner tempot aningen och gör matcherna lite mer strategiska. Tyvärr är co op-läget alldeles för buggigt och obalanserat just nu, troligtvis något som kommer patchas till de kommande veckorna.

Nya ”CoD” är fullt av hjärnlös action som också försöker vara smart. Det har ett balanserat flerspelarläge, men ett buggigt co-op. Det är ett opolitiskt spel om politiska saker. Man kan säga att ytterligheterna talar sitt tydliga språk.