Jag vet att det är uttjatat, men Hideo Kojima är ett geni. Det är bara hans hjärna som kan få det konstiga att bli begripligt och emotionellt utmanande.

Det är snårigt att försöka förklara vad Hideo Kojimas nya spel handlar om. Men oroa er inte, det är inte lika svårt att förstå. Trots kontextlösa trailers med bebisar i glasbehållare och strandade valar slukas man snabbt upp av handlingen. 

Sam, som spelas av Norman Reedus, ska återförena USA. Han knyter band med människor han stöter på, men kopplar också bokstavligen ihop dem till ett större nationellt nätverk. Samtidigt som han fraktar blytunga paket på sin rygg. 

Till en början känns det väldigt mycket som att jag lajvar en Postnord-kille i ett dödsrike. Oh my god, här snackar vi transportsträckor från Ystad till Haparanda. Och när regnet faller och de övernaturliga varelserna, BTs, sträcker sina händer efter mig är kaninpulsen inte nådig. 

Ibland är mina resor till fots så pass ångestfyllda att jag tvingas slå på Februaripodden i bakgrunden. I hopp om att lugna själen. Jag håller andan och ”Rosa Pantern”-smyger mig förbi mörka skuggor medan Jonatan Unge och Ola Söderholm glatt babblar på om vinballar och problem med att komma. Det är en ganska så schizofren upplevelse. I mindre oroliga stunder riktar jag dock mitt fulla fokus till spelets kompositör Ludvig Forssell och hans melankoliska melodier.

Det kommer inte att bli lätt för nybörjare. I striderna är ”very easy” perfekt för icke-gamers, men spelläget kommer inte att förklara de plottriga menyerna eller hinta om vad som ska med i packningen. Allt är en avvägning. Behöver jag ett par extra skor? Kommer jag ha nytta av en stege om jag ska korsa floden? Men så fort jag har lärt mig navigera min omgivning och ta hjälp av väderlekar, utplacerade föremål från online-kompisar och olika fordon sitter allt som en smäck. 

Miljön liknar inte något annat. Den är karg, läskig och oförutsägbar, men också stundtals rofylld. Léa Seydoux, Guillermo del Toro, Mads Mikkelsen och Margaret Qualley gör alla fantastiska skådespelarinsatser. Jag blir berörd av berättelser om en mans villkorslösa, desperata kärlek till ett litet foster och en kvinnas strävan efter att existera i en värld som inte passar henne. 

Kojima vinner verkligen på att låta saker och ting ta sin tid. Till och med någon så rastlös som jag hamnar till slut i ett meditativt tillstånd där allt bara får pågå runt omkring mig. Det är sällan ett spel äter sig in i mitt medvetande på det här sättet. Jag drömmer om det, fantiserar om att sätta karaktärerna i olika situationer och vrider och vänder på mina egna konspirationsteorier. Jag lever mig in i Sam, den här ganska så osympatiska surgubben, och lyckas känna varje nerv i honom. 

Mina dryga 60 timmar med ”Death Stranding” är ingen fröjd från början till slut. Tvärtom, jag tragglar och har mig. Men utan spelet hade mitt liv varit några procent fattigare.