Svär bäst ni vill åt betyget, nostalgiker. Låt mig påminna er om att kärlek förblindar. Ni älskar ”Shenmue 3” bara för att ni väntat 18 år på ett återseende.

Japp. Det har alltså gått 18 år sedan ”Shenmue 2” lämnade sina trogna fans utan ett slut på historien om Kung fu-tonåringen Ryo Hazukis hämndlystna sökande efter sin fars mördare.

Historien tar också vid exakt där den slutade. För en nytillkommen spelare till serien, som jag, krävdes det därför sin rejäla research. Jag kollade på flera långa Youtube-videor där historien förklarades för mig och spelseriens charm lyftes fram. 

Jag blev också taggad. Det tungt dialogbaserade hämnddramat kändes på riktigt lockande. Sedan började jag spela. Skämtar ni med mig?

Jag har nog aldrig varit med om ett så styltigt röstskådespeleri i hela mitt liv. Det är inte bara skrattretande, utan också skrattframkallande. I och för sig passar det stela tugget de fullständigt livlösa animeringarna. Det är som att bevittna ansiktsförlamade ”Paradise hotel”-deltagare försöka sig på en Shakespearepjäs – på engelska.

Paradoxalt nog är innehållet i diskussionerna oftast givande och berättelsen drivs ständigt framåt med nya intressanta vänskaper som formas. Det är spännande att hålla koll på små detaljer och ledtrådar som en efter en förtäljs och Ryos kamp är både behjärtansvärd och mångdimensionell.

Så ja, historien är absolut bra. Men inget mästerverk. Den räcker helt enkelt inte för att täcka upp alla de andra luckorna. 

”Shenmue 3” känns som en remaster. Det är löjligt utdaterat. Fightingsystemet– som inte prioriteras – är ganska klumpigt och spelkänslan är överlag seg. ”Sidouppdragen” kräver sin egen utläggning. Visst förstår jag tanken bakom att träna upp Ryos styrka och uthållighet för att bli en bättre martial artist. Men att trycka på x-knappen lite då och då för att hålla balansen mot en trästolpe eller tajma reumatism-aktiga yxhugg mot vedklossar med samma knapptryck känns respektlöst mot mig som spelare. Nåja, musiken är i alla fall riktigt schysst.

Jag förstår att det här verkligen tilltalar trogna fans. Jag menar, herregud, hur ofta behåller en 18 år gammal kärlek sitt utseende nästintill intakt utan botox? Spelserien fortsätter ordagrant på samma spår, och spelutvecklaren ska ha en viss eloge för det. Nostalgins kraft ska som sagt inte underskattas. Men kärlek som denna är ack så förblindande.

Som nytillkommen och nykter spelare kan jag dock ge en mer objektiv bedömning: 2019 är ett spel som detta, trots sin relativt starka story, knappt godkänt.

Detta är ett spel för fansen. Inte för någon annan.