Kalla mig för en känslig själ, men ”Doom Eternal” satte hela mitt väsen i gungning. Bokstavligen. Jag har fortfarande inte återhämtat mig. 

”Jag mår illa”, säger min kompis Nora som sitter i soffan bredvid mig. Jag, som förvisso har en hypokondrisk ådra, tycker mig känna samma symtom. Vi tittar oroligt på varandra. ”Är det corona?”, tillägger Nora och jag blir tyst. Sedan slår det mig. Båda två blir orimligt åksjuka av minsta lilla törn. Bara några timmar in i förstapersonsskjutaren ”Doom Eternal” är Nora och jag helt säkra på att marken gungar när vi ställer oss upp för en liten paus. 

Men trots min fps-känslighet tog jag mig igenom våldshelvetet (det krävdes många avbrott) och lärde mig att uppskatta det. ”Doom Eternal” uppfyller inte min, men säkert mångas barndomsdröm. Med det sagt går jag ändå igång på att motorsåga mig igenom kött, sätta eld på diverse lemmar och slita av skallen på ett och annat monster medan jag räddar mänskligheten från dess undergång. 

Själva spelsystemet går ut på att fylla på hälsa, ammo och armour på löpande band med hjälp av olika mördarstrategier. Det är ett genialisk koncept som ständigt håller mig alert och aktiv, men det skapar också lite av ett dödläge.

Vid flera tillfällen är min ammo nere på noll, hälsan sjunker och jag behöver använda motorsågen för att plocka upp fler resurser. Men så är bränslet slut och jag befinner mig i en slags återvändsgränd. Överlag är det svårt att hitta en balans och inte halka efter i alla tre områden när horder av fiender attackerar mig. 

Ja jag vet, det är meningen att det här ska vara krävande på en självspäkande nivå. Och ofta funkar den plågsamma modellen oväntat bra. Stunderna jag får utlopp för min inre våldshärskare och testosteronstinna galning njuter jag av att slita sönder demoner i stycken och dra till mig föremål som en liten magnet. Det är hybrisbonanza och jag gillar det. 

Banorna påminner om ”Hunger Games”-arenor och är ibland snäppet ljusare och mer sci-fi än vad vi är vana vid. Också ett stort plus. Jag svingar mig fram, skjuter projektiler mitt i ett dubbelhopp och förvånas över hur jämn grafiken är. 

”Doom Eternal” är en maxad lekplats. Jag har superkul ända tills illamåendet sköljer över mig. Då inser jag att jag inte alls är en cool kille med koll på läget. Jag är bara en bräcklig liten tönt.