Ingen ska behöva genomlida ”One Punch Man: A Hero Nobody Knows”. Det är en skam att ett sådant lågbudgetspel kan säljas för 600 kronor. 

Ibland förvånas jag över att vissa spel existerar ute i världen. Tänk att inte bara en människa – utan säkert flera hundra, kanske till och med flera tusen – har släppt igenom något så uselt. De har suttit på möten, diskuterat speldesign och marknadsföringsstrategier. Resultatet blev ”One Punch Man: A Hero Nobody Knows”. 

En otroligt stor brasklapp; jag inte är ett megafan av animeserien. Men hallå, jag har varit spelskribent i ett par år nu och har ändå någon slags känsla för kvalitet. Att jogga runt i en hubvärld till tonerna av japansk countryrock och ställas inför samma slagsmålsscenario i drygt sju timmar är en upplevelse jag inte rekommenderar till någon. 

Det här 3D-arena-fightinghaveriet har inte gjorts med kärlek. Utvecklarna verkar inte ha brytt sig ett dugg om att krydda till uppdragen och har istället bara kopierat och klistrat in. Inte ens sidouppgifterna bidrar med spänning. Hela spelet går ut på att slå ner olika gäng eller monster och lämna över saker till en rad personer. Upplägget och genomförandet känns både billigt och slappt. 

Inte ens fightingen – själva huvudnumret – är bra. Alla kombinationer har liknande effekter och AI:n är förutsägbar. Min karaktärs reaktionsförmåga är riktigt trög och det tar evigheter att få igång minsta lilla rörelse – särskilt efter en knock down. Jag kan inte ens njuta av gammal hederlig buttonmashing eftersom fysiken är helt kajko redan från start. 

För att inte tala om ljudteamet som begravt alla ambitioner. Vissa attacker låter mer än andra och ofta känns det som att ingen orkat ta om replikerna, och har därför bara grovklippt ihop skiten. Att min figur dessutom skriker och har sig under matcherna, men förvandlas till en mimare under dialogerna… äh, jag orkar inte. 

Den enda lilla, lilla ljusglimten i denna helvetesplåga är customizationläget. Det är småkul att pynta min hjälte med buskage (!) eller en äkta goth-outfit. Jag kan till och med uppskatta att inreda mitt hem som inte fyller någon som helst funktion. Men den där mikroglädjen tas snabbt ifrån mig. För att låsa upp alla kosmetiska prylar måste jag nämligen tvångsmässigt beta av de själadödande uppdragen.

“A Hero Nobody Knows” är ett slöseri med pengar och tid. Jag hade hellre lagt 600 kronor på ett strykjärn än det här. Och då har jag redan en steamer!!