Jag var två år gammal när ”Final Fantasy VII” kom ut. Ändå roas jag av den svårmodiga Cloud och hans resa genom Midgar – såhär 23 år senare. 

”Jag vet inte hur originalet såg ut, men det här är ju jättesnyggt”, säger jag till killen jag dejtar och han börjar garva. Han visar en bild på huvudkaraktären vars armmuskler är formade som gymhantlar. Jag fattar grejen. 4K fanns inte på kartan. Polygonerna från 1997 må vara ett minne blott, men ”Final Fantasy VII” är minst lika levande idag som då. 

Remaken är såklart efterlängtad av fansen och blir ett kärt återseende för många. Men jag har ingen nostalgi att förhålla mig till – på gott och ont. Jag kliver in i det japanska kultrollspelet utan några som helst förväntningar. Jag har rört vid serien förut, och kanske lite syrligt kallat ”Final Fantasy XV” för ”en roadtrip med Yohio och hans vänner”, men liksom aldrig känt av storheten fram tills nu.

Det snålas inte med dramatiken. Den rätt så ocharmiga Cloud Strife ansluter sig till rebellgruppen Avalanche och ska ta ner makoreaktorerna som drivs av det onda energibolaget Shinra. Ex-soldaten samarbetar med ett gäng starka viljor som drar åt ett och samma håll, det vill säga Shinras undergång. Det är ett högt och actionfyllt tempo när jag väl befinner mig på huvudspåret, men ofta distraheras jag av andra sidosysslor.

Grejen med remaken är att man har jobbat mycket med utfyllnad. Nästan så att spelet känns som en proppad Thanksgiving-kalkon. Istället för att bekämpa den verkliga ondskan letar jag efter bortsprungna kattungar, fastnar i ett robotarmspussel, levererar blombuketter och köper påhittade prylar från ett barn klädd i en koaladräkt. 

Men tack och lov är Midgar en så pass spännande och – för att använda ett töntigt storstadsord – pulserande plats att jag inte bryr mig nämnvärt om jag distraheras av annat. 

Att man övergivit de turordningsbaserade striderna för realtid är ett klockrent val. Jag placerar materia på mina vapen och fördelar de olika elementen jämnt i mitt team. Om jag hittar fiendernas svaga punkt med hjälp av ”assess”-materia kan jag enkelt sätta dem i ett ”stagger”-läge och göra mer skada. Vilket är det enda sättet att få ner de allra största bossarna – som dyker upp en efter en i en strid och nästan lite för intensiv ström.

Ibland känner jag att ”Final Fantasy VII” hade kunnat tagga ner ett snäpp. Både när det gäller köttandet med bossar, ”jag läser rakt från manuset”-skådespeleriet och de självsäkra jazzslingorna som förföljer mig. Samtidigt är det just allt det där som får mig på fall. 

Jag säger inte det här bara för att behaga fanboysen, men remaken har något som jag verkligen attraheras av. Och det är inte Clouds sura nuna, det är en sak som är säker.