Pungdjuret Crash gör en stark comeback. Med gasen i botten är det inte långtifrån ”Rayman Legends”-magi – men ibland blir det bara lite för maxat. 

För mig är nog ”Rayman”-serien det närmsta jag kommer ”Crash Bandicoot”. Pungråttan/pungräven/pungwhatever Crash hade sin storhetstid under 90-talet – ett decennium då jag var så liten att jag knappt kunde formulera riktiga meningar. Det säger alltså sig självt att jag inte har en relation till dunderhiten, även om jag upplevt trilogin i remaster-format. 

Ändå krävs det inte mycket för att jag ska bli charmad. En reva har skapats i universum och skurkarna Neo Cortex och N. Tropy sabbar både tid och rum. Crash och Coco kommer till undsättning och vrider och vänder på olika naturlagar för att ställa allt tillrätta. Det är alltså fullskaligt men oemotståndligt kaos. 

”Crash Bandicoot 4” har, precis som min allra första plattformskärlek ”Rayman”, en lekfullhet över sig som är uppskruvad till max. Alla vinklar utnyttjas – både sidledes, inåt i skärmen och i vissa fall även mot själva spelaren under hetsiga bossjakter. 3D-djupet kombineras med klassiska inslag som till exempel samlandet av frukt och alla oändligt många lådor som ska tas sönder.

Crash och Coco tar också på sig olika masker som saktar ner tiden, utmanar gravitationen eller låter dem göra avancerade hopp. Maskerna är dessutom till stor hjälp när jag vill växla mellan dimensioner. I en dimension kan det finnas plattformar som endast har konturer och inte går att hoppa på, men i en annan är de av verkligt material. Det gör att jag måste vara snabb i knapptryckningarna och tajma mina hopp så jag inte faller ner i avgrunden.

Även om lekfullheten är där, så finns inte riktigt samma oförutsägbarhet som i ”Rayman” eller ”Ratchet & Clank”. Miljöerna blandas hejvilt och jag besöker alltifrån vilda västern till snölandskap, men själva bandesignen har oftast samma ingredienser. Spikiga hinder, bonusnivåer, berg- och dalbanor, sprutande eld, rep som ska svingas i och låda efter låda som måste krossas. 

Trots en generös mängd sparpunkter händer det ofta att jag fastnar. Vissa hopp kräver ibland ett tiotal försök innan de sitter och jag kan ta mig vidare. Det bryter såklart tempot i upplevelsen. När något är så proppat med intryck hade det verkligen varit skönt att få till ett bättre flyt. 

Kanske behöver Crash ge sitt allt 2020 för att fortfarande vara relevant. Han har helt enkelt mycket att bevisa. Jag vill nästan säga till honom att hörru, tagga ner en aning. Ditt 90-tals-jag duger gott och väl.