”Life is Strange”-skaparna försöker få till en Sherlock Holmes-thriller om en socialt inkompetent man. Men jag känner bara; snark. 

Sam Higgs är en emotionellt efterbliven journalist. Med andra ord en kille jag absolut hade blivit kär i. Efter bara några minuter med huvudkaraktären i detektivspelet ”Twin Mirror” känner jag en stark irritation, men också en viss attraktion. I’m not gonna lie. Det är såhär de flesta av mina kärleksrelationer har inletts. Men nog om det. 

Den undersökande reportern har återvänt till sin hemort Basswood efter att ha ghostat allt och alla. Tråkigt nog har vännen Nick hunnit dö under den perioden. Ja, ni fattar ju nivån på manuset. Comebacken är inte särskilt uppskattad och det blir många sura blickar från diverse hillbillies inne på kvarterskrogen. Dessutom tvingas Sam möta sitt ex som han fortfarande inte riktigt har kommit över. Känslor – men kanske mest avsaknaden av känslor – vävs ihop med mord och andra småstadsintriger.

Det låter mer dramatiskt än vad det faktiskt är. För ”Twin Mirror” har ett trögt tempo som utgår från Sams så kallade ”mind palace”. De flesta kanske känner igen konceptet från BBC-tolkningen av ”Sherlock Holmes”, men det här är alltså ett slags utrymme i hjärnan dit man flyr för att komma fram till olika lösningar. Och med ”man” menar jag oftast klipska män med en diagnos som kan vara asperger.

Helt ärligt är jag trött på porträtteringen av socialt inkapabla killar som tar noll känslomässigt ansvar. Bara den grejen att Sam sitter nergrävd i jobb och vägrar svara när flickvännen ropar att middagen är klar. Väx upp! För att visa på Sams systemfel finns det en ”djävulen på axeln”-figur vid namn Him som triggar igång inre dialoger. Han hjälper till genom att hindra Sam från att avbryta mitt i samtal. Men han får också journalisten att framstå som helt sinnesförvirrad som skriker ”shut up!” och ”stop it!” för sig själv. Det är bara ett av många pinsamma inslag.

Det är alltså Sams ”mind palace” som styr spelmekaniken. Ett händelseförlopp ska kopplas ihop i rätt ordning så att en teori kan presenteras. Det innebär att om jag missat något kan jag inte gå vidare i processen. Mycket tid går åt till att vandra i slow-motion och leta efter obetydliga små saker. 

Allt detta sker i ett mentalt space vars utseende påminner om ”Quantum Break” och dess lösa fragment i olika tidslinjer. Man har också inspirerats av ledtrådssökandet i ”Sherlock Holmes: Crimes & Punishments”, men levererar det utan finess. Det är liksom inte så avancerade grejer som händer i det här hjärnpalatset. Nästan alla lösningar känns forcerade av någon slags uteslutningsmetod. 

Dontnod är kända för att vara politiska och har vågat avhandla både lesbiska romanser och polisbrutalitet, men nu har de hamnat i ett väldigt mjäkigt läge. 

Ingen behöver ännu en skildring av ett självupptaget manligt geni. Allra minst jag.