Nintendo letar desperat efter sätt att förnya Mario på. Att låta rörmokaren leka runt med dåraktiga kaniner var tyvärr inte det mest spännande draget.

Det händer mycket med vår allas Super Mario. Pressad till papper, inkastad i en OS-turnering med Sonic, förvandlad till en T-Rex och nu senast ihopparad med ett gäng (för att uttrycka det milt) sockerstinna kaniner. Man gör allt för att väcka liv i den smått avdankade hjälten, men ändå känns han mest som en ofrivillig lindansare i något som liknar Cirkus Cirkör.

”Mario + Rabbids: Kingdom Battle” är bara ännu ett djupdyk i galenskapen. Den franska spelgiganten Ubisoft har rullat runt i sänghalmen med den allsmäktiga gamingguden Nintendo och förlöst en genblandning av Mario och partyspelserien ”Raving Rabbids”. Svampriket hotas av en envis kaninarmé som gormar och förstör. Motståndsrörelsen består av Mario, Peach, Luigi och Yoshi, samt deras sammansvetsade rabbids-motsvarigheter. Vägen till att ställa kungadömet till rätta är fylld med guldmynt, block, busenkla pussel och förstås turordningsbaserade strider.

Jag överväger varenda steg i de ”Xcom”-liknande fighterna och förflyttar mig på ett inrutat fält med bara några få skydd. Här gäller det att pricka in attackerna på rabbids-filurerna och samtidigt försvara mig själv. Äventyret är väl uttänkt, lekfullt och ett pirr uppstår så fort jag inväntar konsekvenserna av mina val. Det finns ett flyt som många äventyr i samma genre ofta saknar.

Allt man kan förvänta sig av en Nintendo-upplevelse har bakats in i den här stolliga crossovern. Lavaberg, snötäcken, kanoner, lurviga Rabbids Kong-bossar och skämt som till och med kan få en luttrad spelkritiker (om än något motvilligt) att småfnissa. Men ibland känns det som att de tunga charmkulisserna försöker dölja något mycket större – nämligen att Mario är och förblir mellanmjölkens frontansikte.

Om det är något jag har lärt mig under alla dessa Nintendo-år är det att den hattbärande rörmokaren alltid går att lita på – oavsett kaoset som pågår runt omkring honom. Han är stabil, något tystlåten och väldigt inriktad på sitt uppdrag. Vilket gör att han tyvärr aldrig blir den där fyrverkerisprakande hjälten som lämnar starka avtryck.

Mario behöver bryta sig loss och bygga en identitet som kan stå ensam och stark. Utan några skrikande kaniner i bakgrunden. Kanske är det dags att fråga honom vad han själv vill här i livet? Eller så borde jag bara sluta leka hobbypsykolog.