Första episoden av “Hitman” har slipat på de rätta detaljerna som ger spelserien en uppskattad uppryckning. 

Danska IO Interactive lovade att röra sig bortom det linjära som fanns i ”Hitmans” tidigare smygarspel och utforska en något mer öppen värld. Och visst håller dem vad de har lovat – “Hitman” bjuder på ofantliga miljöer och oändligt mycket att utforska, nästan till den gräns att mitt usla lokalsinne ställer till det för mig.

Det första riktiga uppdraget i “Hitman” utspelar sig i Paris på en flådig modevisning där jag passerar alltifrån flotta barer till barockinspirerade hallar pyntade med guldiga speglar. Som vanligt intar jag rollen som Agent 47 och ska eliminera ett utvalt offer – i detta fall Viktor Novikov och Dalia Margolis som har anordnat tillställningen. Det gäller förstås att navigera sig igenom olika samhällsklasser och yrken utan att någon misstänker något. I nya ”Hitman” är det mycket lättare för icke spelbara-karaktärer att upptäcka om man har klätt ut sig. För visst är det ändå logiskt att ett gäng mekaniker har koll på hur sina kollegor ser ut och kan därför enkelt peka ut en utböling.

Självklart finns det flera olika sätt att ta sig an ett lönnmördarprojekt. I mitt fall valde jag att bland annat att slå ner två vakter och gömma dem i varsitt skåp, smyga upp till en auktion där Dalia Margolis höll låda och sedan släppa en gigantisk takkrona på hennes huvud. ”Hitman” har ett bra omspelningsvärde och det finns otaliga vägar att gå – alltifrån att förgifta och dränka till att hederligt skjuta någon i skallen.

“Hitman” bjuder på små men naggande goda förbättringar som fungerar bättre i teorin än i praktiken – och framförallt tar de inga stora risker. Det blir lätt snurrigt att hålla reda på alla möjligheter och det är oerhört frustrerande när man misslyckas och får börja om helt och hållet från början, eftersom att sparpunkter inte existerar. Det skulle kunna vara ett guldläge för att prova på nya taktiker, men det finns också en risk för att det blir tjatigt och uttröttande att sätta igång på nytt. Dessutom är inte spelet helt skonat från lagg och ibland måste man vänta in karaktärernas reaktioner alldeles för länge.

“Hitmans” starkaste säljargument är själva formatet. Det är otroligt klipskt att köra på Tell Tale-taktiken och släppa spelet i episoder en gång i månaden. Varje ny epsiod innebär en ny miljö med ett nytt uppdrag. Att ta ett AAA-spel och göra det i ett kort format är ett succérecept i dagens stressade samhälle där en 4 timmars-upplevelse är det mest optimala.

Frågan är bara om ”Hitmans” förfiningar räcker hela vägen till något storslaget. De inbitna fansen kommer att få det dem vill ha och lite till – fast för någon som aldrig har provat på serien känns den inte tillräckligt spännande för att kunna klå de andra actiongiganterna. Men ”Hitman” kanske inte behöver slå med dunder och brak. I nuläget räcker det faktiskt med en liten men ändå märkbar uppfräschning.