Katastrofala kontroller förstör ”Star Fox Zero”
avStar Fox Zero
Från 7 år
Format: Wii U
Pris: Ca 549 kr
Utvecklare: PlatinumGames, Nintendo EPD
Utgivare: Nintendo
Jag vill kasta gamepaden i väggen och aldrig mer åka ut på en rymdfärd i hela mitt liv. ”Star Fox Zeros” rörelsekontroller saboterar mer än nödvändigt.
1993, två år innan jag föddes, bekantade sig spelare med rymdräven Fox McCloud och hans kompanjoner i SNES-spelet ”Starwing”. 23 år senare hoppar jag in i den här rebootade actionserien utan att förledas av ett skimrande nostalgitöcken. Vilket är lite synd. Jag hade behövt en dos av gammal och underliggande kärlek för att överleva en minst sagt turbulent resa, som tyvärr präglas av både gimmicks och en rörelsesensor utan någon som helst nåd.
Mitt uppdrag som Fox är att utrota superskurken Andross som en gång i tiden mördade min far. För att lyckas med detta flyger jag till diverse planeter med min ikoniska Arwing och andra rymdskeppsliknande fordon. Jag får också möjligheten att skifta mellan luft- och markstyrning. Med hjälp av min vandrande Walker kan jag ta mig in i mindre utrymmen och skicka ut en pytteliten robot som hackar sig in i datorer. Det är ständigt ett stort pådrag med projektiler och kulor – oavsett om jag befinner mig i ett ”Battlestar Galactica”-liknande stridsupplägg bland en hel rymdflotta eller i små utrymmen för att undvika häftiga laserstrålar.
Tyvärr har det skett ett olyckligt fel i konstruktionen av rörelsekontrollerna. I gamepadens skärm blir jag påtvingad en cockpit-vy samtidigt som jag vrider på kontrollen för att rikta in mig på målet. Det är kolossalt hämmande att inte kunna navigera siktet med den högra joysticken och på så sätt slippa vara beroende av de klumpiga sensorerna. Att växla mellan att kolla på tv-skärmen och gamepaden är dessutom ett onödigt moment som bara späder på mitt psykbryt till bristningsgränsen.
Det är inte acceptabelt att ett annars överkomligt hinder så som att landa på en upphöjd plattform känns lika omöjligt som att bestiga Kilimanjaro. Eller att mina skott avlossas alldeles för långsamt och hamnar snett bara för att kontrollen inte går att tygla.
Trots mekanikmissarna kan jag ändå gissa mig till vad för sorts underhållning Nintendo och PlatinumGames ville skapa. Stundtals känns det lustfyllt – särskilt när jag flyger runt i öppna områden och väljer mina egna rutter eller glor på massiva explosioner som jag har ställt till med. Uppdragen är också varierande och långt ifrån utformade av latmaskar som försöker hitta enkla utvägar.
Den största besvikelsen ligger i allt som “Star Fox Zero” hade kunnat bli. För det krävs egentligen inget mer än ett styrbart rymdskepp för att få pusselbitarna att falla på plats.