Det är sällan jag vill att ett spel aldrig ska ta slut. Men “Ratchet & Clank” fyller mig med en barnslig lust som jag önskar var oändlig.

Jag har länge sökt med ljus och lykta efter något som ger mig genuin spelglädje. Som luttrad kritiker är det inte alltid lätt att nå den där ljusa punkten. Men Playstations reboot av plattformsspelet “Ratchet & Clank” får mig att förstå varför jag en gång i tiden började att spela. Farten, lekfullheten och smidigheten. När allt bara flyter på som det ska och jag aldrig hinner tröttna.

Ratchet åker ut på vidunderliga äventyr med sin behändiga robot Clank för att bringa ordning i en kaotisk galax. De är en ganska omaka duo i superhjältekretsar där ens muskler helst ska vara lika uppblåsta som ens ego – i alla fall om man är legendaren Captain Qwark. Bland flygande muttrar och bubblande lava tar de sig an utmaningar som ingen tror att de kan klara av. Det är lätt att bli bländad av rymdskeppsturer i alltifrån sci-fi-städer med flygande fordon och kupolformade glastak, till murriga växtlandskap med snirkliga träd och lila buskar.

Den skojfriska innovativiteten håller mig i ett järngrepp. Jag blir entusiastisk över minsta lilla detalj. Ljudet av Ratchet som stampar runt på plåt är så klockrent att jag vandrar fram och tillbaka och bara njuter. När jag använder min eldsprutare på slemmiga gelémonster ser jag hur lågorna skapar ett bränt lager på deras kroppar. Hoverboard-tävlingarna är egentligen en sidosyssla, men jag kan inte hålla mig ifrån att skamlöst kamma hem alla troféer i varenda kupp.  

Trots många bisarra vapenalternativ hittar jag snabbt min favorit. “Groovitron” är en discokula som jag kan kasta ut på ett monster – plötsligt börjar den dansa och hamnar i ett sårbart läge där mina attacker gör mer skada. Skrattet ligger nära till hands när en gigantisk manetliknande varelse rör på tentaklerna i takt med 80-tals-beatet. I kontrast till Ratchets kulsprutande kamp mot fienderna hoppar jag ibland in i rollen som Clank. Då löser jag behagligt kluriga pussel tack vare robotar med olika utbytbara funktioner.

Det som sätter stämningen för hela “Ratchet & Clank”-universumet är den Pixar-liknande humorn. Även om jag är upptagen med att leka runt på annat håll känner jag ändå att världen lever sitt eget liv i bakgrunden. De korta filmsekvenserna spyr ut finurliga repliker och animationer som får det att pirra till av förtjusning.

Allting har sitt slut, men resan är ju alltid målet. Och min rymdresa var alldeles, alldeles underbar.