”Overwatch” rör sig bort från devisen att skjutarspel måste vara gråskaliga krigsskildringar – och bjuder istället på färgsprakande action.

Ingen kan klaga på att ”Overwatch” inte är tillräckligt nyskapande eller att mekaniken känns upprepande. Det råder ingen tvekan om att den här glättiga multiplayer-skjutaren är något som gamingvärlden aldrig tidigare har upplevt, då dess starka personlighet överröstar vilket generiskt ”Call of Duty” som helst.

Upplägget är förvånansvärt klassiskt och beroendeframkallande. Sex spelare i vardera lag ska ta död på varandra, samtidigt som man försöker överta ett område eller kanske transportera ett fordon. Den tekniska enkelheten är själva förutsättningen för att resten av ”Overwatch” ska få skina. Kärnan i actionspelet är alla tjugoen hjältar vars olika utseenden och färdigheter har blivit ikoniska bland fansen. Varje karaktär har sin egen prägel – alltifrån brittiska blixtsnabba citatmaskinen Tracer till den lite mer tröga men minst lika effektiva mastodont-roboten Bastion. Vi har därutöver ett helt spektrum av etniciteter representerade. Att hitta sin favorit i denna djungel är i princip omöjligt.

Det gäller att vara alert i slagsmålen som utspelar sig på grekiska öar med vita stenhus och i pulserande stadsmiljöer bakom röda London-bussar. Min framgång beror till mestadels på hur väl jag känner till krafterna som min hjälte respektive motståndarna besitter. Den hårda sanningen är att Blizzard-spelen är lätta att kasta sig in i, men desto svårare att faktiskt bemästra. Dessutom utnyttjar användarna vissa funktioner för att skapa orättvisa premisser. I nuläget är det möjligt att byta figur under spelets gång, vilket öppnar upp för en del förvirring och ibland dåligt samspel med laget. Det är inte heller speciellt trevligt att möta sex stycken dominerande Torbjörns som utplånar precis allt.

Visst finns det en risk att jag tröttnar efter några månader, trots att jag förälskat mig i den gladlynta Pixar-stämningen. Men samtidigt vore det dumt att underskatta Blizzards eviga förmåga att upprätthålla stadiga och kärleksfulla spelcommunitys – särskilt nu när studion har satsat på en mer lättillgänglig genre som verkligen har en chans att bredda publiken.

”Overwatch” leklystna förstapersonsskjutare briljerar med det där lilla extra som ingen annan konkurrent gör. Dess inkludering och variation drar in mig direkt, men får mig också att vilja stanna kvar.