I år släpps det fler filmer än någonsin tidigare som är baserade på tv-spel. Men problemet är att de aldrig hade behövts skapas från början.

Det är med stor förundran som jag ser fram emot spelvärldens entré i filmens universum – ”Angry Birds”, ”Warcraft” och ”Assassin’s Creed” är alla tv-spel som förs över till vita duken i år. Och fler är på ingång. Alicia Vikanders ”Tomb Raider” och kritikerrosade ”The Last of Us” vill också hoppa på tåget. Även speljätten Nintendo planerar att ta sig in på marknaden med animerat material. Men värst av allt; till och med ”Tetris” ska bli en filmtrilogi.

Vafalls?! Jag som alltid trott att spel bara kunde få vara spel och att vi aldrig skulle nå den här punkten. Att till exempel ”Assassin’s Creed” blir en film får mig att fundera över vad som var fel med själva grundformatet. Gick inte budskapet fram? Var inte historien tillräckligt välgjord? Vi ska inte behöva föra in spelen i en annan kanal för att göra oss förstådda.

Skiftet av medium bidrar egentligen inte ens till en större målgrupp. Majoriteten av tittarna kommer ändå att vara gamers som redan har en koppling till berättelsen. Och de lär antagligen inte uppskatta filmen lika mycket som själva spelet. All interaktivitet har ju gått förlorad och därmed det allra viktigaste som behövdes i ”Assassin’s Creed” för att förhöja ett annars ganska så platt manus. Att passivt sitta och titta på när en lönnmördare försöker hitta sig själv känns inte alls lika exalterande som att iklä sig rollen som en.

Anledningen till varför vi har hamnat här beror antagligen på spelskaparnas längtan att nå oanade höjder med sina verk. De blir smickrade när någon frågar om de vill ta sin titel till biosalongerna. Röda mattor, glamour, Hollywood-skådisar och äntligen ett stort erkännande. Spelvärlden är ett störigt småsyskon som inte inser sitt eget värde, utan bara vill göra exakt samma sak som sin coola storebror filmbranschen. Även om spelindustrin de facto är betydligt större än sin ”överman”.

Det ökända mindervärdeskomplexet har slagit till med emfas och sätter krokben för all egen utveckling. Spelen måste sluta drömma om lönnmördare på IMAX-biografer och våga lita på sin egen förmåga istället.