”Warcraft” hade kunnat bli ett levande bevis på att spel hör hemma i biosalongerna. Men trots satsningarna blev filmen inte alls det hoppet som vi hade väntat på. 

År 2006 började arbetet med filmen baserad på ”Warcraft”-spelen. Det var regissören Duncan Jones som hade fått hedersuppdraget att väcka de ikoniska figurerna till liv i en fantasyvärld som så många gamers knutit an till. Ambitionerna var höga och skådespelarna inte alltför amatöraktiga. Det fanns till och med en chans att spelfilmernas ständiga kalkon-stämpeln skulle suddas bort tack vare ”Warcraft”. Vi hade så himla fel.

Trots dramatiska inzoomningar på horder av hämndlystna orcher och vidöppna landskap med skyhöga slott, känns allting väldigt framstressat. För mycket ”WoW”-historia har komprimerats på alldeles för kort tid – som om det vore en tävling att få med så många kända områden och karaktärer som möjligt för fansen att dregla över.

Schabloner staplas på varandra. Alla vändningar i manuset är förutsägbara. Repliker levereras på ett mediokert vis. Men framförallt saknar ”Warcraft” humor. I ett universum som bjuder på groteska varelser med utstickande käktänder och självmedvetna alver finns det en hel del att göra narr av. Vissa scener kan man faktiskt inte bara låta passera utan en komisk gliring – till exempel när trollkarlen Medivh nästan förgörs i en bassäng av neongrön magisk materia som tagen ur 90-talsserien ”Buffy the Vampire Slayer”.

Tänk all tid och alla pengar som har lagts ner på det här helt förgäves. Kanske kände ”Warcraft”-skaparna ett ansvar att äntligen rättfärdiga spelfilmernas existens – vilket gjorde att de synnerligen tog sig själva på för stort allvar. De glömde bort att allt inte handlar om att få till synkroniserade animationer eller skräckinjagande vrål. Det absolut viktigaste är att tittarna känner av passionen som har lagts ner i projektet.

I ”World of Warcraft” och gamla ”Warcraft” finns det oändligt mycket kärlek. Communityt sprudlar av fantasi, humor och solidaritet. Det blir så underligt när filmen tar bort det som är den största delen av spelet – själva spelarna. En hel själ går förlorad.