”Deus Ex: Mankind Divided” bjuder på omväxlande actionsekvenser och en indragande dystopi. Det enda problemet är att storyn hamnar i skymundan.

”Deus Ex: Mankind Divideds” handling får saliven att rinna ner från min mungipa. Robotrevolution. Science-fiction. Dystopi. Vad händer när människor och maskiner lever sida vid sida? Vissa av oss är helt naturliga, andra har robotimplantat. Den senaste delen i ”Deus Ex” porträtterar ett slags apartheid i framtida Prag där man ser ner på augmenterade (personer med maskindelar). Nästintill fruktar dem. Synd bara att den mäktiga storyn och dess potentiella intriger får för lite av strålkastarljuset.

I stället ska jag leka agent Adam Jensen som är en del av specialstyrkan Interpol. De driver en ihärdig kamp mot terrorismen. Redan från början inser jag att något inte står rätt till då en grupp människor genomför ett par våldsamma dåd och strider för augmenterades rättigheter.

Det finns många olika vägar att ta när det kommer till gameplay. För det mesta ska jag smyga mig fram, gömma mig bakom lådor och göra undanmanövrar. Ibland kan det innebära att hacka datorer i jakt på ett lösenord till en säkerhetsdörr, eller tajma rätt ögonblick för att undvika att bli upptäckt. Om jag vill ha liv och rörelse så är det fritt fram att spruta kulor åt alla håll och kanter. Vill jag ge upp den klassiska pickadollen kan jag utnyttja mina mekaniska färdigheter som till exempel ett genomträngande synfält eller ”typhoon”-attacker som skickar ut elektromagnetiska vågor. Men all sorts taktik måste avvägas noga – att kasta sig in utan en plan leder en direkt till ”game over”-skärmen.

Trots de übercoola sci-fi-förutsättningarna, suktar jag ändå efter ett något mer djupgående innehåll. Det känns som att jag bara får skrapa på ytan. Jag önskar att man hade problematiserat polisernas brutalitet, ifrågasatt vad mänsklighet egentligen är och varför vi väcker vårt hat i dystra tider. I stället får jag lägga mer fokus på mina hackingsessioner där diverse mappar ska kopplas ihop till ett utbrett datanät – när jag egentligen bara vill ha en svettdrypande, bombastisk och känslofylld ”Terminator”-konflikt. Jag föredrar alltid ett klockrent röstskådespeleri och välutvecklat manus framför innovativt gameplay, så är det bara. 

Det går inte att undantrycka mina behov som den story- och rollspelsdyrkaren jag är. Antagligen begär jag alldeles för mycket av ”Deus Ex: Mankind Divided” som redan erbjuder både variation och underhållande action. Kalla mig spelsnobb.