”Dead Rising 4” använder samma gamla recept
avDead Rising 4
Från 18 år
Format: Xbox One, PC
Pris: Ca 599 kr
Utvecklare: Capcom Vancouver
Utgivare: Microsoft Studios
Läraryrket – en plats för livströtta människor i medelåldern. Samma öde har drabbat Frank West.
Den grävande journalisten från originalspelet har tappat gnistan. Istället för att jaga brännheta scoop jobbar han som lagom avmätt lärare till ett gäng fotostudenter. Men när Franks elev Vick snubblar över ett fall som är misstänkt likt det som gjorde honom till världsberömd fotograf 16 år tidigare – tvingas han tillbaka in i slasher-mardrömmen. Zombie-hotet är här och Frank plockar motvilligt upp både kamera och basebollträ.
Fjärde delen i serien är en slags mjuk reboot. Precis som i första ”Dead Rising” startar storyn under julen i ett köpcentrum i den amerikanska staden Willamette.
Utvecklarna lutar sig mot det faktum att Frank är journalist och drivs av en nyfikenhet som nästan övergår i en besatthet. Han ska undersöka varenda litet spår. Naturligtvis använder han också kameran som ett verktyg. Faktum är att jag får gott om erfarenhetspoäng av att fota scener som sticker ut, så det lönar sig att leta efter spektakulära vyer. I sann plojig ”Dead Rising”-anda kan jag naturligtvis vända på kameran och ta selfies med tokiga miner.
Stämningen balanserar någonstans mellan det helt utflippade och gravallvarliga. Dissonansen däremellan skaver och ger en spretig känsla. Ena stunden plockar Frank upp en ”Street Fighter”-mask och kör över zombies med en permobil, i nästa scen förfäras han över militärens inblandning i utbrottet. Tonen blir schizofren och delar sig som sur grädde.
Relationen mellan Frank och Vick känns också konstlad, dialogerna är besvärande styltiga och storyns vändningar är dåligt underbyggda.
Som bekant sedan tidigare ligger styrkan i stället i alla knasiga vapen jag kan hitta eller tillverka och kreativiteten de uppmuntrar till. Allt från armborst som skjuter fyrverkerier till lasersvärd från leksaksaffären. Senare i spelet kan jag också använda en ”exosuit” för att ta till det riktigt tunga artilleriet – bokstavligt talat i form av eldkastare eller miniguns. För den som orkar finns även hur mycket som helst att göra i form av sidouppdrag, som att rädda överlevande eller återta skyddsrum.
Men kanske speglar något av den där livströttheten även utvecklarnas känsla för serien. Trots stora grepp som nästan helt tar bort tidsgränserna och lägger till Batman-aktiga utredningar, är känslan lite för bekant, mekaniken lite för odynamisk och grafiken lite för oinspirerande.
Frank pratar genom hela spelet om hur gammal han är. Kanske skulle han ha tagit sin egen hint och stannat bakom katedern.