Jag väntar på att få till det med ”The Last Guardian”. Men ingenting händer. Den klumpiga styrningen och vilsna kameran är en för stor cockblocker.

Jag föreställde mig oss hand i hand genom en oförglömlig resa. En resa som skulle få mig att bli sugen på mer. Det är faktiskt en helt rimlig tanke om man gått runt i 10 år och suktat efter ett spel. ”The Last Guardian” har nämligen kastats fram och tillbaka i utvecklingshelvetet alldeles för länge. Nu har den spirituella uppföljaren till tårdrypande ”Ico” och ”Shadow of the Colossus” slutligen landat – med hjälp av ett par sköra vingar.

En liten pojke med oförklarliga tatueringar vaknar upp bredvid ett fastkedjat och bevingat pälsdjur. Efter en livsfarlig dans förbi vassa klor och mordlystna ögon vinner barnet bestens förtroende och tillit. Det blir de två mot världen. Varelsen, som döps till Trico, ska hjälpa pojken att hitta hem – men vägen dit kantas förstås av diverse motgångar.

Relationen mellan människa och djur är uppenbarligen det centrala temat och grundstenen i ”The Last Guardian”. Därför är det också synd att det brister i interaktionen mellan de här två parterna. För att kunna ta mig framåt behöver jag vänta in Trico och har ofta svårt att få honom att gå dit jag vill. Jag kastas också runt likt en livlös kropp så fort jag försöker klättra upp på hans rygg. Styrningen och kameran är överlag väldigt kassa och förvärrar dynamiken ytterligare. Bara ett hopp från en avsats eller ett byte av riktning gör att pojken prickar fel och kameran glider iväg åt ett oväntat håll – till exempel rakt in i Tricos päls. De tekniska tabbarna sätter helt och hållet stopp för ett lustfyllt samspel mellan karaktärerna.

Tempot är segt och de 90-talsaktiga ”Tomb Raider”-stenväggarna blir lätt tröttsamma. Grafiken i sig är väldigt ojämn. Ibland känns den klockren i sin tecknade stil och ibland känns den Playstation 3-dassig. Det här påverkar till en viss del bandesignen, då det kan vara svårt att urskilja vilka plattformar som faktiskt går att hänga och greppa tag i. Men ljuden och berättarrösten lyfter i alla fall stämningen en aning.

Den verkliga vändningen tar fart mot slutet. Då ser inte miljöerna nästintill identiska ut och storyn får mer kött på benen. Utan att avslöja för mycket, är det omöjligt att inte få starka moderskänslor för ens bevingade vän i den sista scenen.

I slutändan blir jag ändå berörd. Jag bara önskar att det hade gått åt ännu fler näsdukar.