”Nioh” är bara ett tråkigare ”Dark Souls”
avNioh
Från 18 år
Pris: Ca 599 kr
Format: Playstation 4
Utvecklare: Team Ninja
Utgivare: Koei Tecmo, Sony Interactive Entertainment
Jag vet att man inte borde jämföra spel med varandra. Men det är omöjligt att se ”Nioh” som något annat än en medioker ”Dark Souls”-kopia.
”Nämen, vad gör du här?! Du är ju i fel spel!” vill jag säga till tv-skärmen när den ”The Witcher”-liknande samurajen från 1600-talet uppenbarar sig. Han heter William, har muskler som ser ut att aldrig få någon vila och en hästsvans vars vita hårslingor lite sexigt ramar in hans västerländska ansikte. Geralts återfunna tvillingbror har hamnat mitt i Japans Sengoku-period i jakt på en kidnappad vän och måste nu bekämpa ”Yokai”-demoner som härjar runt.
Förutom den polska hjälte-looken har Team Ninja även starkt inspirerats av From Softwares brutala ”Dark Souls”-titlar, som gjort sig kända för att vara bland de svåraste spelen i vår tid. Men den exakta överkänsligheten som den populära konkurrenten erbjuder, lyser med sin frånvaro. Trots svärd som vid minsta beröring kan få hundra blodkärl att spricka eller en blytung yxa som träffsäkert skär igenom knäskålar och halspulsådror – vill jag ha ännu mer precision.
Jag varvar både lätta och tunga attacker och ninja-duckar förbi fiendens slag utan att försöka dränera min uthållighetsmätare. Det finns olika slagställningar jag kan utnyttja för variation i striderna. Varje redskap kan hanteras på antingen ett snabbt och enkelt sätt eller långsamt men kraftfullt, samt ett perfekt mellanmjölksläge. Kombinationerna hade kunnat vara ett inslag som öppnar upp för variation, men jag utnyttjar dem knappt under hela upplevelsen.
De mest givande stunderna i spelen är ironisk nog kopierade rakt av från ”Dark Souls”. När jag har fyllt på all styrka som gör att jag går upp i nivå, och sedan dör av en hänsynslös konfrontation, förlorar jag allt jag kämpat för och måste börja om. Mina tidigare avlidna fiender väcks till liv och alla ihopsparade poäng för en ny level känns Ystad till Haparanda-långt borta. Det här triggar igång en manisk kämparglöd som jag både avskyr och älskar.
Estetiken är inte lika monstruöst tilltalande som i till exempel ”Bloodborne” – utan puttrar på med sina fiskebyar och japanska hyddor som inte direkt inger en känsla av ett samhälle i förfall. Vilket i sig är talande för hela ”Nioh”. Det finns en tydlig brist på den där överrumplande ”wow”-faktorn.
Att blanda ”The Witcher”-karaktären med ”Dark Souls”-mekanik är lite som att mixa ihop två goda saker, typ en varmkorv med en gräddtårta, och hoppas på att det blir det bästa av två världar. Men i stället blir det en identitetslös geggamoja.