Kom och ta mig långt härifrån (KLAPP KLAPP), långt härifrån (KLAPP KLAPP), långt härifrån. Så känner jag när jag spelar ”1-2-Switch”.

Brandsta City Släckers är egentligen allt som ”1-2-Switch” inte är. De är äkta. Folkliga. Engagerade. Ändå kan brandmännens refräng verkligen sätta orden på föraktet som gror inom mig när jag startar Nintendos nya sällskapsspel.

Min medspelare är ingen mindre än min pojkvän. Jag kan nämna minst tre andra saker han hellre hade velat göra än att köra ”1-2-Switch” med mig: 1. Kolla på mamma-vloggar 2. Rensa mina långa hårstrån ur vår avloppsbrunn 3. Deklarera sitt företag. Ändå sitter han här med mig för att han måste. Nästan varje minispel kräver ju att man är två personer. Med hjälp av varsin joy-con går vi på runways, blockerar svärd, kastar trollformler, lirar luftgitarr och rakar skägg.

Det går sådär. Eller rättare sagt uruselt. I vissa lägen känner inte ens kontrollen av mina handrörelser eller reagerar för sent. Och i stället för att titta på skärmen måste jag glo på motståndaren under hela spelet. Stämningen är minst sagt lustig när jag och min kille viftar händerna upp och ner i luften för att ”mjölka en ko”. Med lite fantasi kan man tänka sig att vi rörde något som inte är helt olikt en spene. Och att en annan vit vätska sprutades ut…

Kom och ta mig långt härifrån (KLAPP KLAPP).

Som ytterligare straff får jag genomlida introscener med personer som ser ut att ha gjort reklamfilmer för tandkräm. Två Pepsodent-leende skådisar ska alltså med samma hurtighet som ett valfritt ”Let’s Dance”-proffs, pedagogiskt visa hur varje lek går till. För dem ser det ut att vara lika roligt att plocka upp en ringande låtsastelefon som det är för en 10-åring att åka bergochdalbanan Vilda Musen.

Kom och ta mig långt härifrån (KLAPP KLAPP).

Jag kan (nätt och jämt) stå ut med tekniktrassel, barnförbjudna inslag och genanta skådespelare. Det är snarare upplägget – nä, spelets blotta existens – som gör mig mest förbannad. ”1-2-Switch” har ett helt rimligt syfte: att lära ut hur konsolen och dess kontroller fungerar. Men de här lektionerna borde ha ingått i konsolpaketet redan vid köpet, precis som gamla ”Wii Sports”. Att låta en tech-demo kosta 450 kronor är inget annat än oförskämt.

Tack och lov kommer Brandsta City Släckers kloka ord aldrig mer att behöva skölja över mig i mitt eget hem. Nintendos lilla försök till partyspel är nämligen redan på väg långt, långt härifrån.