Galet adrenalinpåslag eller småsömniga sessioner? Underskön eller urtråkig värld? Aldrig har jag varit med om något så motstridigt som ”Ghost Recon Wildlands”.

Om mars har ett tema är det utan tvekan öppna världar. ”Breath of the Wild” och ”Horizon” ger spelaren möjligheten att fritt utforska omgivningen på egna villkor. ”Ghost Recon Wildlands” är inget undantag. I Ubisofts senaste militärskjutare går turen till det mångfacetterade ekoparadiset Bolivia i hjärtat av Sydamerika – med målet att spränga ett knarkimperium.

Fiktiva Bolivia är frihet i dess renaste form, på gott och ont. I rollen som en av USA:s främsta elitsoldater får jag det anspråkslösa uppdraget att ta mig an kokainkungen El Sueño och hans mäktiga drogkartell Santa Blanca. Hela landet är mitt spelfält och utöver dess vackra regioner kan jag inhämta information eller sabotera organisationen för att sedan sakta bryta ned den. Piskar jag gräset ordentligt ställs jag snart mot kartellens lakejer vilket är nyckeln till att slutligen kunna konfrontera storbossen själv.

Tillsammans med tre AI-kontrollerade soldater, eller verkliga spelare om jag spelar co-op, ska jag anfalla och slå ut fiender i olika bebyggelser. Jag får en en uppsjö av vapen och tekniska hjälpmedel till mitt förfogande. Det är ett spännande och kreativt moment. Själv gör jag rigorösa förberedelser för att insatserna ska vara koordinerade och slår till hårt och skoningslöst innan fienden hinner ana något.

Kulorna viner genom luften och adrenalinet flödar. En hemlig operation av ”Ghost Recon”-agenter är något av ett konststycke, och när allt klaffar infinner sig en känsla av odödlighet – för en kort stund. Redan efter ett par räder börjar konceptet nötas ut för att snart bli monotont och lättsamt. ”Sync Shots” gör inte saken bättre då jag kan beordra mina mannar att ta ut fiender i förväg från omöjliga vinklar. Utmaningen försvinner.

Co-op är i teorin Wildlands crème-de-la-crème, men det hänger också på sällskapet. Spelar du med slumpmässiga människor kan en session gå precis hur som helst. Vara tråkig eller alldeles underbar. Med vänner och bra kommunikation kan uppdragen faktiskt börja likna en bra actionrulle.

Storyn är knappast Strindberg. Jag har stundtals svårt för den machopräglade drogromantiken och en stereotyp militärjargong som är så uttjatad att jag helt tappar siktet. ”Ghost Recon Wildlands” har verktygen att göra något storslaget, men dras ner av den ensidiga världen. Min vistelse i Bolivia blir inte bättre än vad jag gör den till.