Jag tar härmed tillbaka alla mina tidigare fem plus-betyg. Inget av dem kan mäta sig med ”What Remains of Edith Finch”.

Alla spelskapare där ute – det är dags att sprätta upp era orangea pensionskuvert. Ni kan aldrig utveckla något som klår det här. “What Remains of Edith Finch” är spelvärldens chef-d’œuvre.

Mitt i Washingtons vildvuxna skogar bestämmer sig 17-åriga Edith Finch för att utforska förbannelsen som vilar över hennes släkt. Varje generation har på något vis försvunnit och lämnat spår efter sig i en övergiven villa. Hon är nu den enda vid liv. Sovrum har förseglats och nya utrymmen staplats på varandra – vilket har resulterat i en ranglig Lustiga Huset-konstruktion. Inuti rummen gömmer sig ett virrvarr av psykiska utsvävningar och en balansgång mellan surrealism och upprivande verklighet.

Helt sömlöst låter Giant Sparrow mig klättra i familjeträdet och utforska de krokiga grenarna från olika synvinklar. Att förklara vad varenda persons livsöde går ut på och varför det fick mig att utropa ”näääe” och ”lägg av” var tredje sekund skulle endast förstöra någon annans upplevelse av spelet. Men att se hur två sinnesvärldar smälter samman i en rytm som styrs av mina kontrollrörelser, som till slut utförs helt naturligt, är något jag aldrig tidigare har varit med om.

I kombination med ett BAFTA-vinnande manus är den här sortens banbrytande interaktivitet helt oslagbar. Glöm de klassiska ”Gone Home”-uppdragen där lappar med hemliga meddelanden ska plockas upp och bandspelare ska slås på. ”What Remains of Edith Finch” tar avstånd från det monotona och utmanar mediets tekniska möjligheter på ett sätt som nästan berör mer än slutet av Josef Fares ”Brothers: A Tale of Two Sons”.

Alla vändningar är perfekt avvägda. Något som börjar som en sirapslen vaggvisa kan plötsligt mynna ut i demoniska skepnadsbyten som för tankarna till Franz Kafkas ”Förvandlingen”. Samtidigt porträtteras sagorna i ett ostressat tempo med repliker som är fullkomligt okonstlade. Karaktärerna är dessutom färgstarkare än den gemene Wes Anderson-figuren och tar ut sina excentriska svängar på ett sätt som bara får mig att gapa.

Precis såhär starkt ska ett spel kännas. En två timmar lång vemodig och dränerande resa, vars tema bärs av villkorslös kärlek. ”What Remains of Edith Finch” är det bästa jag har spelat i hela mitt liv.