Kladdiga färgkrig i all ära. Men ”Splatoon 2” är den minst nyskapande uppföljaren till ett av de mest unika spelen jag upplevt på år och dar.

Fortsättningen på Nintendos barnvänliga skjutarspel förtjänar nästan inte en 2:a i titeln. Målarfärgsbonanzan hade lika gärna kunnat vara en förklädd version av första ”Splatoon” – om det inte vore för de knappt märkbara tilläggen. Precis som vem som helst kan jag uppskatta att mula fejor med knallrosa bläck, men jag vill också att man vågar rucka på ett vinnande koncept.

Jag möts av samma excentriska och punkpopiga vibbar sekunden jag kastas in i onlinematcherna och blir omedelbart påmind om vad som gjorde originalet till en sådan hit. Det gäller att jag och mina lagkamrater fyller en så stor del av banan med vår färg, samtidigt som vi sprutar ner fienderna med kletiga bläckskott från våra vapen. Kanske springer jag runt på kartan med min roller, glider runt lite i pölarna och avfyrar livsfarliga granater fyllda med en gul kulör. Jag kan lova att både nybörjare och veteraner kommer att förälska sig i det här konceptet.

Glättigheten lever vidare i de andra multiplayerlägena. I det rankade upplägget handlar allt om prestation i en hetsig miljö där jag tävlar om att bli bäst. Det finns också möjlighet att bara spela med mina vänner eller att traska ut på soloäventyr. Enspelarläget, trots att det är snäppet djupare än i föregångaren, fungerar dock till störst del som träning inför onlinestriderna.

Den största nyheten (och egentligen den enda) är smått bisarra ”salmon run” där jag samarbetar med ett gäng spelare för att fånga guldiga fiskägg. Horder av fiender strömmar emot oss och jag har nog aldrig muttrat ”jävla fiskjävel” så många gånger i mitt liv. Tyvärr är det här enastående och fartfyllda inslaget bara tillgängligt under vissa tider då Nintendo behagar.

Jag mår bra av ”Splatoon 2” och har kul med det. Så, ska man verkligen begära något mer av ett spel? Ja.

Det som kändes så pass innovativt med första delen i serien att jag förkastade alla andra spelföretag som korkade, blir nu bara ”been there, done that”. Att satsa allt på säkra kort innebär i det här fallet ännu en framgång på Nintendos CV och inte mycket mer än så. Kanske är trygghetsknarkandet av ”Splatoons” gamla upplägg sprunget ur ren rädsla för ett misslyckande. Men det spelar ingen roll. Det finns inga ursäkter för att inte vilja förnya sig.

Nintendo kan faktiskt inte förvänta sig hejarop och ryggdunk när man bara upprepar samma succérecept. I alla fall inte från mig.