”Super Mario Odyssey” kommer bli en ny klassiker
avSuper Mario Odyssey
Från 7 år
Format: Nintendo Switch
Pris: Ca 599 kr
Utvecklare: Nintendo
Utgivare: Nintendo
Jag trodde aldrig att jag skulle få återuppleva min barndomsdröm. Men det fick jag. ”Super Mario Odyssey” är den ultimata uppföljaren till ”Super Mario 64”.
Som 5-åring följde jag rörelserna på tjock-tv:n. Hoppade världsvant in i tavla efter tavla och betade av alla is- och lavabanor. Men det fanns en sak jag inte klarade av i ”Super Mario 64”. Så fort jag hörde monsterbossen Bowser vråla räckte jag snabbt över handkontrollen till min storebror.
17 år senare har jag gjort enorma framsteg. Jag vågar numera stå öga mot öga med Bowser i ”Super Mario Odyssey”. Den här gången har den evige fienden lyckats röva bort Peach för tvångsgifte som om det vore rena rama 1800-talet. Jag får därför, i rollen som Mario, resa jorden runt i mitt luftskepp i jakt på den försvunna prinsessan.
Nintendo har experimenterat friskt med sin italienska rörmokare genom åren. De har slängt in honom bland hula-hula-vibbar i ”Super Mario Sunshine” och glittriga solsystem i ”Super Mario Galaxy”. Men den här gången väljer man att spola tillbaka bandet och låta sig inspireras av ”Super Mario 64”. Back to basics. Vår superhjälte bränner sig på ökensand, besöker isgrottor och skuttar omkring på neonprydda skyskrapor i New Donk City. Varje lekplats bär på en helt egen historia – precis som i klassikern från 1997.
Med samma självsäkerhet som för snart 20 år sedan löser jag alla pussel på nolltid och stajlar med mina volter och trippelhopp. Till min hjälp har jag Cappy – en hatt som kan kastas på fiender och orsaka skada, men som också kan ta över motståndarna och kontrollera dem. Förvandlas till en T-Rex och krossa stenblock? Javisst! Eller ett torn av Goombas och nå höga plattformar? Inga problem! Cappy räddar den annars tradiga Mario-mekaniken som länge varit i stort behov av förnyelse.
Det är balansen mellan gammalt och nytt som gör spelet till en megahit. Bara en sådan sak som att en sidoscrollande NES-level kan uppenbara sig i moderna stadsmiljöer. Eller att Mario är klädd i oförglömliga retrokläder i en spexig undervattensbana. Men trots en skimrande kombo som kan få ögonen att vattnas på vilket Nintendo-fan som helst har spelet sina brister. Det monotona power moon-samlandet går mig snabbt på nerverna. Och ibland känns utmaningarna enklare än att knyta en sko.
Men det viktigaste i ”Super Mario Odyssey” är ändå känslan. Pirret, nyfikenheten och värmen som jag upplevde redan som 5-åring med N64-kontrollen i handen lyckas leva vidare in i 2017. Nintendo har gjort det igen.