Sabbatsåret är över. ”Assassin’s Creed” är tillbaka i rollspelets tecken. Och det har aldrig passat bättre.

Oh, yes. Egypten. ”Assassin’s Creed” i forntida Egypten. Herre Ra vilken kombination. När jag först hörde om nya miljön för den klassiska spelserien kändes det som helt rätt väg att gå för Ubisoft. Det var det också. Lönnmördaren har, som titeln antyder, hittat tillbaka till rötterna samtidigt som nya inslag introduceras.

Historien centrerar kring Bayek – en ursinnig beskyddare vars to do-list består av ett enda ord: hämnd. Resan dit är krokig, fantastiskt brutal och djupare än vad jag hade trott. Såväl sido- som huvuduppdrag bjuder på starka känslor och ramar in en handling som faktiskt berör mig. Framför allt gillar jag hur Bayeks berättelse fylls på efterhand och att hans hämndbegär är fullständigt befogat efter några timmars spelande.

Det har gått två år sedan ”Syndicate” underhöll mig från start till mål. Men föregångaren kändes lite för inrutad. ”Origins” har ett mycket friare spelrum. Världen är gigantisk och det slår mig ofta vilken detaljrikedom den rymmer. I horisonten ser jag de majestätiska pyramiderna mellan solstrålarna. Under tiden som kamelen bär mig dit stöter jag på avlägsna oaser, någon pittoresk hamnby och fiendebaser i bergen. Och var jag än befinner mig känns allting autentiskt – som om det faktiskt såg ut just så här för tusentals år sedan.

Men ”Origins” är mer än bara vackra landskap och en emotionell berättelse. Det är en actionfylld upplevelse med en unik approach, sett till spelserien i övrigt.

Fighterna är väldigt varierande. Det nya stridssystemet kräver mer fokus och timing för när jag ska attackera eller parera. Det breda urvalet av olika vapentyper gör också att jag ofta byter mig fram beroende på situationen. Men precis som i tidigare upplagor blir det lätt rörigt när jag slåss mot flera fiender samtidigt. Å andra sidan uppmanar det mig till att planera min strategi mer, vilket jag antar är i linje med en lönnmördare.

Men det som verkligen gör ”Assassin’s Creed: Origins” till ett äventyr som snuddar vid en ”Black Flag”-nivå är att det är ett gediget rollspel. Att levla upp genom sidouppdrag är helt och hållet nödvändigt för att klara storyn. Jag måste hela tiden söka igenom områden för att hitta rätt loot och utrustningen ska hållas i trim för att ”skadan per sekund” ska vara tillräcklig för att segra.

Om jag märker att jag går rätt i ett vägval vänder jag alltid tillbaka för att se vad jag missade i det andra rummet, oavsett spel. Jag vill ta del av allt. ”Assassin’s Creed: Origins” tillåter inte bara mig att göra det. Det uppmuntrar mig till att göra det. Och jag älskar det.