Jag avskyr att tvätta i verkliga livet. Men i ”The Sims 4” vill jag inte göra något annat. 

Efter att ha misslyckats med att montera ihop en enkel hurts från IKEA började jag ifrågasätta mitt eget värde som människa. Där låg jag i fosterställning på trägolvet i min nya lägenhet, ringde pappa med gråten i halsen och kved ”jag är värdelös”.

I det ögonblicket förstod jag att jag måste hitta ett sätt att rädda min heder. Och en gång för alla bevisa att jag faktiskt är en vuxen, ansvarstagande och väldigt praktiskt lagd person.

”The Sims 4: Tvättstugeprylar” skulle bli mitt alibi. Här fanns helt rätt förutsättningar. En tvättmaskin, torktumlare, klädlina, tvättkorg, rengöringsmedel, tvätthink… ni fattar.

Jag lät min likbleka och rödhåriga sim (hon påminner om pedantiska Bree i ”Desperate Housewives”) Jeanette leva med den slöe, grisige Patrik (döpt efter en man som ofta hatmejlar mig – hej Patte!!). Kontrasten i de två simmarnas beteenden väckte verkligen den nitiska ådran i mig.

Jag spelade inte längre Jeanette. Jag blev Jeanette. Att upprätthålla ordning och reda och eliminera varje spår av Patrik var numera meningen med mitt liv.

In med allt i tvättmaskinen, stirra på tygtrasorna som roterar, förflytta kläderna till torktumlaren och sedan beundra min vikta, prydliga hög som glittrade av perfektion. I verkligheten mår jag illa av blotta tanken på perioden då jag brukade tvätta och sortera mitt ex smutsiga plagg timme ut och timme in. Men i ”The Sims 4” gick jag igång på att se tvättmedlet trolla bort fläckhelvetet.

Efter ett tag tog det småputtriga tvättandet en tvärvändning. I stället för att låta klädhögarna växa i sin egen rimliga takt och invänta förfallet, började jag till slut pressa fram processen. Jeanette och Patrik bytte tvångsmässigt outfits tolv gånger under två minuter för att jag skulle ha något att förvandla till Vanish-vitt.

Ibland gick jag till och med så långt i min renlighetsmani att jag övergav high-tech-maskinen och njöt av att dränka kläderna i en balja med varmt vatten. För att sedan skrubba i åratal likt Linus-Ida i ”Madicken”.

Jag fylldes av en känsla av tillfredsställelse. Stolthet. Jag hade skapat hundratals varma, väldoftande och nystrukna skjortor med mina bara händer – utan en endaste manual. Fan ta dig, hurtsjävel! Se på mig nu!

Men det var också då, någon gång efter den 456:e tvätten som jag fick mitt uppvaknande. Jag har ju gjort allt det här i ett datorspel. Och är precis lika värdelös som innan ”The Sims 4: Tvättstugeprylar”.