Det finns något som gör mig uppriktigt ledsen, alltså ”Rose med en död Jack på ett isflak”-ledsen. Och det är att mitt största intresse i livet inte är snackskompatibelt. 

Jag har provat allt. Men det går inte att spela och äta samtidigt. Det är en situation som skär sig mer än om Göran Hägglund skulle rulla sina höfter på en sambakurs.

Ostbågarna som lämnar ett lager av smulspår på R2-knappen och distraherar mig med sin pruttlukt. Häagen-Dazs-glassen som smälter och låter browniebitarna vila i ett vaniljbad innan jag ens hunnit ta mig igenom de första replikerna. Och lösgodiset där jag inte har tid att gräva fram min favorit – den rosa, sura skumbananen – förrän fienden skjutit mig rakt i skallen.

Det är tufft. På gränsen till nedbrytande. När jag sitter framför min 4k-tv och är redo för århundradets spelupplevelse vill jag kunna njuta av resan som väntar. Fullt ut. För som vi alla vet är den största behållningen i livet att konsumera populärkultur tillsammans med ett jämnt intag av snacks. Men som gamer är det – baserat på min högt empiriska forskning – omöjligt att både ha kakan och äta den.

I spel måste jag prestera. Det går inte att låta blicken glida från skärmen ner till soffbordet och sträcka sig efter en chilinöt, för då har jag plötsligt gått miste om en viktig vändpunkt i berättelsen. Den där kvinnan som jag trodde var min kompanjon var egentligen min hemliga, onda tvillingsyster som nu besitter magiska krafter och har en hel zombiearmé som jagar mig.

Nä, det enda som fungerar är att överlåta handkontrollen till min storebror och själv agera baksätesspelare. Då är det fritt fram att skrika ”för i helvete, tryck inte bort dialogrutorna!” och ”hallå, glöm inte att croucha!” samtidigt som jag fyller munnen med smörpopcorn. Men när min bror väl andas ut under en filmsekvens och märker att skålen är tom – då vet jag att jag aldrig kan be honom komma hem till mig klockan 21.36 och laga pasta carbonara igen.

Det är bara att ge upp och inse faktum. Mitt liv kan inte bli fulländat. Jag får helt enkelt hänge mig helt och hållet åt spelandet. Inte börja prioritera något fjuttigt lantchips och rota runt i pås… Just det. Jag kanske ska testa pausknappen.