”Fe” skapar intuitiva möten och låter mig tolka min egen berättelse. Men plattformsspelet hade mått bättre av lite mindre fria tyglar.

Plojigt, färgstarkt och en stor dos självdistans har varit ett recept som Zoink Games länge anammat. Men nu gör studion en tvärvändning. Om deras ”Stick it to The Man” var ett snurrigt besök i Lustiga Huset på Gröna Lund är ”Fe” snarare en lugn åktur i kärlekstunneln.

Det EA-backade plattformsspelet utforskar vad som gömmer sig i den nordiska och mörka naturen. Andreas Beijer från Zoink säger att de är ”ett gäng lantisar” som inspirerats av sina egna skogsupplevelser och har försökt skapa ett inkännande äventyr för spelaren. Men i samma stund som Göteborgsutvecklarna överger sin USP – de kvicka dialogerna och den egensinniga berättartekniken – tappar deras verk tyvärr en stor del av sin charm.

I ”Fe” är kommunikation med hjälp av ljud nyckeln för att ta mig framåt. I rollen som en rävliknande krabat sjunger jag för skogens alla olika varelser i hopp om att få hjälp på min resa. Jag tvingas lära mig olika språk och använder triggerknappen (eller lutning av skärmen på Switch) för att experimentera med tonlägen som ska träffa rätt hos djuret jag möter. Ljuden som huvudkaraktären får ur sig är svingulliga och lockar verkligen fram moderskänslorna inom mig. Men jag saknar ändå ett manus med riktiga ord. 

Det blir aldrig helt tydligt vad som faktiskt pågår i skogen jag befinner mig i. Vad har de Morran-liknande monstrena för motiv egentligen? Och vad är min drivkraft? Visst är det säkert tänkt att ”Fe” ska lämna mycket öppet för tolkning och inte alltid hålla mig i handen, men utforskandet hade gynnats av lite fler pekpinnar. Jag känner rätt så ofta att jag har lätt att gå vilse – både i banorna och i den något diffusa handlingen.

Däremot är det svårt att inte häpna över den kantiga estetiken och dess fjäskiga färgspektrum. Bakom den snygga ytan finns det också ett slags ”Vem kan trösta Knyttet”-vemod som letar sig in i mig. För ibland undrar jag faktiskt om jag vandrar runt i en barnbok. En sådan som ger mig lite kalla kårar och samtidigt får mig att vilja stanna kvar och se vart historien leder.

Även om ”Fe” inte hittat den där glimten i ögat som finns i ”Stick it to The Man”, så har spelet fått tag i något annat. Nämligen en vilja att beröra.