Effie testar: ”A Way Out” kommer att slå stort – utan tvekan
avJag har fått prova delar av Josef Fares kommande spel ”A Way Out” – med regissören själv. Läs mina första intryck av det hajpade co-op-äventyret.
När jag kliver in i konferensrummet på EA-studion Dice hör jag hur en amerikansk PR-kvinna ropar panikartat. Josef Fares, denna erkända filmregissör och spelskapare, får absolut inte fotas med snusdosan i högsta hugg. Tänk dig rubrikerna! Men Josef bara skrattar och tar en extra prilla. Här är det hans regler som gäller.
Efter flera år av att ha genomlidit Josefs tjat om hur jag kommer att ”bajsa på mig” när jag spelar hans nya spel är det nu äntligen upp till bevis. Vi tar var sin handkontroll och kastas in i olika delar av den actionpackade resan.
”A Way Out” är splitscreen co-op-spelet som redan fått kritikerkåren att bli lika kollriga som Bert Karlsson på fettisdagen. Äventyret kan spelas tillsammans med en vän i hemmets lugna vrå eller online. Men trots att det är två personer som delar upplevelsen behöver man inte köpa var sitt exemplar. Det räcker med ett. Vilket låter som ljuv musik i fansens mikrotransaktionströtta öron.
Leo och Vincent har flytt från ett fängelse i 70-talets USA och förföljs av myndigheterna. Den första scenen vi provar är ett klassiskt ”göm dig i buskar och ta ner fienderna”-upplägg à la ”Uncharted”. Vilket inte är den mest omvälvande starten. Men Josef försäkrar mig om att den här sortens mekanik bara är en engångsgrej. Faktum är att ingenting i spelet har återanvänts. Utvecklarna på Hazelight har behövt utmana sig själva i varje sekvens. Och det märks.
Från de lite lugnare delarna där vi fiskar, tänder brasor och skvätter vatten på varandra i skogsmiljöer – till att plötsligt befinna oss mitt i en cinematisk, Bruce Lee-aktig slagsmålsbonanza. Kollar jag på ”Kopps” eller spelar jag ”A Way Out”? Leo och Vincent jagas av poliser i ett sjukhus och springer för livet på var sitt håll. Kameran skiftar fokus mellan de två karaktärerna, flyter med och smälter samman de olika scenerna i något som känns som en 10 poängs-vals i ”Let’s Dance”.
Det är nu jag blir påmind om varför Josef behövs i spelbranschen. Han kommer in med ett fräscht och välbehövt filmtänk, men sätter samtidigt sin starka interaktiva prägel på det hela. Inga slappa cutscenes eller upprepningar. Jag får själv vara med och ta beslut, kompromissa med min medspelare och är en deltagare i storyn snarare än en iakttagare. Han vågar tänja på ett klassiskt spelrecept som hållit i åratal och som ingen haft ork att förnya.
Egentligen gör det fysiskt ont i mig av att hoppa in i utspridda delar av spelet utan någon som helst kronologisk ordning. Jag vill ta in berättelsen så som den är formad från början. Men det är ändå svårt att värja sig. Effekten blir densamma som när man bestämmer sig för att bara ta ett chips från chipspåsen. Efter en tugga är man sugen på att vräka i sig hela innehållet.
Förväntningarna är skyhöga och pressen bautastor. Men ”A Way Out” kommer att älskas av både fansen och kritikerkåren. Det är jag säker på. Trots att jag inte bajsade på mig.
P.s. Jag känner Josef Fares och personer som jobbar på hans studio. Därför kan jag inte garantera att jag har en helt objektiv syn på spelet. ”A Way Out” kommer att recenseras av Sonia Hussain som inte har några kopplingar till projektet.
Läs också… Josef Fares: ”Folk tycker att spelet dödar”