Jag blir aldrig besviken på Far Cry. Man vet alltid vad man får. Och vad jag får i 5:an är en bisarr och löjligt rolig spelupplevelse – precis som väntat.

I ”Far Cry Primal”, den senaste delen i spelserien, var den ovanliga tidsaspekten själva udden. Actionäventyret utspelade sig för 12 000 år sedan. Denna gång är det tillbaka till nutiden och en sinnesrubbad sektledare vid namn Joseph Seed, även kallad ”The Father”, styr handlingen. Denna man, tänk typ Charles Manson 3.0, har konverterat samhället Hope County till att slaviskt följa hans ord och beväpnat de galna fundamentalisterna till tänderna.

Allting börjar med att jag och några poliskollegor ska arrestera mannen. Men uppdraget går snabbt snett och jag är ensam mitt i fiendeland. Likt tidigare titlar är det upp till mig att återställa ordningen i området genom att befria fångar, ta över fiendebaser och störta medhjälpare. 

Vad jag verkligen uppskattar med ”Far Cry” är att det är så lättuggat. Vapensystemet sitter sedan tidigare som en smäck, konversationerna har en härlig humoristisk underton (som inte sällan är smått sadistisk) och uppdragen bjuder på lagom mycket variation.

Samtidigt är ”Far Cry 5” en opolerad upplevelse. Under tiden som jag får ett uppdrag kan min följeslagare helt plötsligt välja att hoppa igenom ett fönster och konversationen måste börja om. En annan gång blir jag överrumplad av två fiendegrupper mitt i skogen utan någon logisk förklaring. Men de oväntade händelseförloppen är charmiga. I ett spel där nästintill alla åtaganden mer eller mindre bockas av på en to do-list utgör detta en nödvändig balans. Trots upplägget är ”grinding”-känslan obefintlig.

Vad jag däremot inte kan begripa är alla alternativ för min karaktärs utseende. Känns ganska onödigt i en förstapersonsskjutare med noll antal speglar, va? Förvisso får jag lite nytta av det i det suveräna co op-läget, men ändå.

Sedan är det givetvis hatten av till Ubisoft för att jag kan välja mellan att spela som man eller kvinna. Dock finner jag det fortfarande lite märkligt att ens karaktär aldrig yppar ett enda ord. Jag förstår att det är ”grejen”, men i längden känns det lustigt med en fullständigt stum protagonist.

De små fadäserna i ”Far Cry 5” tar för den delen inte över. Inte på långa vägar. Den vackra, oförstörda Montana-miljön lockar in mig direkt och håller fast mig längre framför skärmen. Temat med en mordisk redneck-kult passar spelserien som handen i handsken.

Oavsett om jag smyger mig fram á la ”Splinter Cell” eller springer in guns blazin’ som Rambo har jag hela tiden en känsla som kan kopplas till en viss ölreklam. Inget tjafs, inga konstigheter. Bara ett riktigt roligt spel.