Vi har gång på gång matats med historier om robotrevolutionen. Ändå lyckas ”Äkta människor”-osande ”Detroit: Become Human” beröra på nytt.

Ni känner till storyn. Människan har byggt robotar i hopp om att de ska sköta våra hem och ta över våra lågavlönade jobb. Medan vi får mer tid över att göra allt det roliga i livet. Men en dag spritter det i kodningen och maskinerna börjar känna empati, ilska och allt däremellan. De får – till mänsklighetens stora förskräckelse – ett eget medvetande. I ”Detroit: Become Human” dras robotrevolutionen till sin spets.

Världen som fransmannen David Cage, mannen bakom bland annat ”Heavy Rain” och ”Beyond: Two Souls” med Ellen Page, målar upp känns långt ifrån främmande. Den mest slående referensen är kanske SVT-serien ”Äkta människor” som också utforskar gränserna kring artificiell intelligens. Men Detroit-sagan slår på en betydligt större trumma.

I den amerikanska delstaten år 2038 får jag följa tre androider med olika öden. Hushållsroboten Kara som flyr från sin drogberoende ägare med hans oroliga dotter för att hitta friheten. Personliga assistenten Markus som tvingas lämna sitt jobb och frontar kampen mot slaveriet. Och så utredaren Connor vars främsta uppdrag är att sätta dit en grupp rebelliska androider som växer sig allt starkare.

Upplägget utgår från en rad inkapslade scener. Ibland får jag göra klassiskt enkla ”Heavy Rain”-uppgifter så som att diska och ta ut soporna. I andra fall undersöker jag brottsplatser och analyserar ledtrådar i en mer ”Sherlock Holmes: Crimes and Punishments”-anda. Då och då känns kontrollerna klumpiga och kameran mest som ett bångstyrigt åbäke jag behöver släpa runt på. Och jovars, klyschorna staplas ofta på varandra likt en härlig spettekaka. Men trots mindre skavanker blir jag ändå otroligt tagen.

Det är inte bara sättet olika handlingar triggar igång varandra, hur mina val får digra konsekvenser och mina relationer går och upp och ner som känns betydelsefullt. Det är också det enorma, ambitiösa arbetet som ligger bakom spelets händelseflöde där jag kan se hur varje konflikt hade fått ett annorlunda slut om jag bara tagit ett särskilt beslut. Även apartheid- och Förintelsen-vibbarna gör något så banalt som ”robotar vs. människor”-slitningen till en – om än ofrivillig – smärtsamt tydlig samhällskommentar.

För visst är det så att Cage själv vägrar se sitt verk som ett politiskt ställningstagande. Men i dagens främlingsfientliga kontext är det omöjligt att inte dra vissa historiska paralleller. Bortom den smäktande 4k-grafiken, de tajta animationerna och actionpackade filmsekvenserna ligger trots allt ett ständigt aktuellt budskap och puttrar. Vem som är värd att behandlas som en människa och inte.