Fordonsimulatorer är – helt oironiskt – bland det bästa jag vet. Och som busschaufför i ”Bus Simulator 18” får jag verkligen ta del av genrens fulla potential.

Varje morgon på väg till skolan tog jag buss 43 (RIP) från Södermalm till Norrmalm. När jag klev på såg jag alltid till att sätta mig allra längst fram. Dels för att det var en ensam plats och jag slapp bli inklämd bredvid någon läskig vuxen, men också för att jag fick exakt samma sikt som busschauffören. Jag kunde följa hela åkturen och se hur 43:an försökte passa in som ett Tetris-block på Stockholms gator. Samtidigt som jag studerade hur chauffören trixade med växeln, stoppade in en Läkerol i munnen och hälsade på alla passagerare. Jag ville också.

Det närmaste jag kommit en karriär som yrkesförare är dessvärre endast de gånger jag förkovrat mig i spel som ”Euro Truck Simulator”, ”Bus Driver” och ”Modern Taxi Simulator”. Där får jag leva ut drömmen om ett äkta praktiskt jobb och på samma gång rensa skallen på tankar. Vara med om en slags terapeutisk resa.

I ”Bus Simulator 18” är jag en busschaufför med ett tajt tidsschema. Jag ska parkera perfekt vid hållplatsen, sälja biljetter, blinka när jag svänger och fälla ut rampen åt rullstolsburna – utan att bli sen. Jag lär mig kortkommandon för vindrutetorkaren och fordonets alla dörrar. Om jag kommer i tid eller följer trafikreglerna får jag pluspoäng. Krockar jag med en vägskylt eller en bil får jag böta. Tyvärr händer det lite för ofta att kontrollen krånglar och gör mig onödigt frustrerad. Bussen fastnar till exempel vid trottoarkanter och kan inte åka därifrån förrän jag vridit fram och tillbaka på åbäket.

Men simulatorspelet är mycket mer än bara körningen och interaktionen med miljön. Jag får bossa över mitt eget bolag, anlita chaufförer, bygga mina egna busslinjer, skräddarsy utseendet på mina fordon och i princip detaljstyra hela upplevelsen. Ju mer pengar jag tjänar desto mer växer min verksamhet – både ekonomiskt och fysiskt. Det finns ständigt nya platser att expandera till. Släng dessutom på olika väderlekar och tider på dygnet, samt passagerare som småsnackar om det senaste avsnittet av den hetaste tv-serien – och realismen når sin absoluta peak.

När jag åker längs min GPS-sträcka på de asfalterade vägarna känner jag mig som herre på täppan. Även om jag nu befinner mig bakom ratten, är jag precis lika nyfiken som när jag var 10 år och satt i passagerarsätet på 43:an. ”Bus Simulator 18” måste ha gjort någonting rätt.