Jag svär, gnäller och ger alla som stör mig en ond blick. Det betyder att Sega-hiten ”Super Monkey Ball” gör sig bra som mobilspel.

Det fanns en tid – för ungefär 15 år sedan – då ”Super Monkey Ball” på Gamecube var det absolut viktigaste i mitt liv. Den som ropade ”Effie, maten är klar!” var dödens. Jag var ju upptagen med att balansera den där lilla apan i glasbollen på en glasspinne-smal plattform. 

Jag brukade tvinga både min pappa och storebror att utmana mig i spelet nästan varje kväll efter skolan. Mest bara för att få det svart på vitt hur överlägsen jag var. För visst var jag bra. En riktig king, rent ut sagt. Vilket kanske inte är så konstigt när man nöter samma spel dag ut och dag in i flera månader. Allra smidigast var jag såklart som bebisapan, samt MeeMee med den rosa blomman.

Att ”Super Monkey Ball 2: Sakura” skulle passa ett mobilformat känns egentligen självklart i och med det busenkla upplägget. Jag behöver bara rulla bollen in i mål och samla på mig så många bananer som möjligt – innan tiden runnit ut. Genom att vinkla mobilen kan jag styra åt höger och vänster och bestämma hastigheten. Men till en början är finliret betydligt klurigare än vad jag hade kunnat föreställa mig.

Efter att ha legat på typ e-sportproffsnivå med min Gamecube-handkontroll känner jag mig nu lika inkompetent som min pappa med mobilen i handen. Ni vet, när en förälder är så pass oskillad att hen tror att om man lutar kroppen till höger IRL så kommer även ens spelfigur på skärmen att göra det. Nja. Det gick alldeles för snabbt för att jag skulle känna någon form av kontroll. Jag gnyr, väser ur mig könsord och blänger surt på min kollega som ställer en fråga mitt i ett kritiskt skede när jag närmar mig en kant. Hon noterar mina aggressionsproblem och påpekar att det här spelet är nog inte bra för mig.

Men så lossnade det till slut. Efter att ha tillbringat tid i det köttiga huvudläget med 125 nivåer och plöjt igenom minispel som Monkey Golf känner jag mig som hemma. Jag glider fram lika smidigt som en rysk konståkare och plockar banan efter banan. Mästerligt!

Det enda jag saknar är den utmärkande plojigheten och tänja på gränserna-faktorn som annars präglar designen i ”Super Monkey Ball”. Dessutom blir inte upplevelsen hundra procent densamma på en sådan pytteskärm. Men trots några brister här och där är den brinnande hatkärleken precis lika stark som under barndomen.

Okej, pappa och brorsan. Jag är redo för ännu en omgång. Jag hoppas att ni är det också.