”World of Warcrafts” senaste expansion må bjuda på en legendarisk konflikt, men mycket ska till för att överträffa ”Legion”.

Det är över tio år sedan allt började. En dolkstöt i ryggen, ett ”kek” och ett par förnedrande påhopp var allt som krävdes för att skapa mitt villkorslösa hat för dem. Det dröjde inte länge förrän jag själv drogs in i våldsspiralen. Snart sprang jag runt i Azeroth i jakt på orcher, undead och troll att förödmjuka. Alla fick de smaka på min hammare, samt en och annan fräck emote i form av en /spit i chattklienten. Horde var mina naturliga fiender och som medlem i Alliance visste vår rivalitet inga gränser.

Kanske är det just den känslan Blizzard vill åt med den senaste ”World of Warcraft”-expansionen ”Battle for Azeroth”. Att väcka gammalt groll till liv. Den eviga konflikten mellan Alliance och Horde beskrivs ofta som ”Warcrafts” essens, och med demonarmén Burning Legion äntligen besegrad har de två fraktionerna förnyat sitt hat och vänt vapnen mot varandra. I fokus står kontrollen över azerite – ett nytt material med omätlig kraft för den som nyttjar det.

Jakten på azerite, liksom allierade som kan bistå i kriget, tar spelaren till Kul Tiras (Alliance) eller Zandalar (Horde) – två öar med sex undersköna zoner att förlora sig i. Resan genom dem sker som vanligt med en ändlös serie quests, som förvisso är ett repetitivt nötande för att nå nya maxnivån 120, men också spännande då det introducerar mig till helt nya berättelser. Blizzard har fyllt expansionen med både nya och gamla karaktärer, planteringar för kommande kapitel och ett hundratal filmsekvenser som sätter min karaktär i centrum. Det bäddar för en storslagen saga från början till slut.

Där narrativet skiner brister det på andra ställen. ”Battle for Azeroth” är på många sätt mest en förlängning av dåvarande expansionen ”Legion”. World quests och resursen artifact power fortsätter vara den stora moroten för att locka ut spelare ut i världen. Det legendariska vapen jag tidigare ägde är utbytt mot ett halsband som låter mig lägga bonusförmågor i särskilt utvalda rustningsdelar. Systemet är tänkt att kraftigt förenkla det tidigare konceptet, men slutar med att vara både oinspirerande och klumpigt.

De nya spellägena är ett välkommet inslag. I ”island expeditions” krigar jag om kontroll över azerite tillsammans med två spelare i 15 minuter skriptade strider – antingen mot datorn eller mot tre andra spelare. Spelets nya dungeons är lika väldesignade och varierade som alltid, och med ”warmode” har pvp äntligen fått sig ett uppsving värdigt namnet.

Trots detta känns det tungt att träffa 120. Åtagandena är många och de nya raserna är så pass otillgängliga att det lär dröja ytterligare tio år innan jag har dem upplåsta. Battle for Azeroth må ha gjort rätt i att återuppliva mitt bortglömda förakt för Horde. Men Azeroth är sig fortfarande ganska likt – på gott och ont.