Ett hål ska fyllas. Och det är inte mitt. Förlåt, jag kunde inte hål(l)a mig! Det charmiga sluka-allt-spelet ”Donut County” gör mycket av en väldigt enkel premiss.

Jag älskar att stoppa undan saker så att de inte syns. Allt för att upprätthålla en perfekt yta. Så länge ingen öppnar de fullproppade lådorna existerar inte kaoset och mitt psyke mår prima. ”Donut County” anammar samma underbara förträngningsmetod.

En liten tvättbjörn med rätt så oklara motiv har verkligen ställt till det för sig. Han säger att han bara vill leverera munkar till invånarna i staden, men i verkliga fall drar han ner dem i underjorden. Med hjälp av en app kan tvättbjörnen nämligen skapa slukhål i marken som växer i storlek beroende på hur många saker de samlar på sig. Hålen sväljer allt och alla. Utan någon som helst nåd. Det mest bisarra med den här storyn är att alla offer möts vid en lägereld för att diskutera hur, var och när de blev svalda.

En intet ont anande, snarkande krokodil låg till exempel och chillade på sin tomt i en solstol. Men så vips var han borta! Likaså hans radio, tvättlina och sprinkler. Boven i dramat är jag, även känd som hålet. Ständigt växlar jag mellan de filosofiska frågorna nere i underjorden och livet på ytan där jag är i full fart att vräka och ha mig. Till en början slukar jag rätt så små objekt, bland annat stenar, gräs och staket. Efter ett tag sväljer jag stora kolosser till byggnader.

Men spänningen stiger först när pusselinslagen kommer in i bilden. Vad som tidigare varit en rofylld upplevelse med småmysig elektronisk musik förvandlas till en riktig tänkarlek. Nu behöver jag utnyttja föremål och dess förmågor för att få saker i min omgivning att trilla ner avgrunden. Till exempel fångar jag kaniner med hjälp av morötter. De två kaninerna parar sig sedan där nere och föder ut små kaninbebisar som ska tas tillbaka till hålet! Jag kan också plocka upp lågor, använda dem som en slags eldkastare och få ner prylar som befinner sig på hög höjd.

Spelet är kort, koncist och har en väldigt tydlig idé om vad det vill åstadkomma med enkla medel. På mindre än två timmar har jag varvat ner och blivit underhållen och utmanad på samma gång. Visst, det här är inget som greppar tag i hela mig på ett euforiskt sätt, men det gör ett bra jobb att maxa sin vision av ett charmigt indiespel.

Det bästa med ”Donut County” är den maniska sidan som väcks i mig. Här ska det städas! Jag njuter av att dammsuga upp allt och se tomma, rena ytor framför mig. Tur att jag inte tittar utanför tv-skärmen och på mitt eget lägenhetskaos.