”Shadow of the Tomb Raider” försöker kamma hem poäng på samma gamla repertoar. Och jag är – trots min enorma beundran för Lara Croft – helt oimponerad.

Jag älskar ”Tomb Raider” och Lara Croft lika mycket som jag älskar inställda planer och en hemmakväll för mig själv. Men tydligen sträcker sig inte min kärlek hur långt som helst. ”Shadow of the Tomb Raider” öser på med våldsporriga dödsscener, storartade flytta-plattformar-pussel och bergsklättringar på höga höjder. Synd bara att det inte överraskar mig längre.

I samma veva som de polygonformade brösten skrotades när Crystal Dynamics rebootade spelserien år 2013 blev också arkeologen Croft betydligt mer mångfacetterad. Hon kunde torka bort tårar samtidigt som hon kallblodigt mördade en muskelknutte med pilbågen. Efter två äventyr i den nya tolkningen är det dags att avrunda sagan. Denna gång är det ”Deus Ex”-skaparna Eidos Montréal som håller i taktpinnen.

Kanske är det bytet av utvecklare som gör att ”Shadow of the Tomb Raider” inte vågar ta några risker. Man följer Crystal Dynamics-receptet till punkt och pricka och upprepar välbekant mekanik med en intetsägande story om det stora hotet Trinity. Den onda organisationen har hittat en relik i Sydamerika som kan omforma hela världen och Lara måste ställa allt till rätta. Historien är skamlöst platt och följer den typiska dramaturgiska kurvan som vi ser i alla kommersiella Disney-filmer nuförtiden.  

Med en misslyckat manus hade jag i alla fall hoppats på en uppfräschning av gameplay. Men samma gamla tricks återanvänds på löpande band. Lara ska simma under vatten tills syret nästan tar slut, smyga sig fram i buskar, fästa rep på olika pelare och fly från grottor som rasar ihop – samtidigt som hon blir jagad. Been there, done that. Att spela nya ”Tomb Raider” är lite som att leka affär med en 3-åring om och om igen. Den sjuttioelfte gången vill man bara gå därifrån, men håller ut av ren artighet.

Det spelar ingen roll att vattenytorna reflekterar ljuset vackert eller att den peruanska djungeln är färgsprakande. Lara Croft har förlorat sin skärpa. Nu sitter jag mest bara och hånskrattar när hon ska uttala exotiska namn som Unuratu på snoffsig brittiska och får ett spjut genom halsen – IGEN. Hon har blivit en parodi på sig själv.

Ingen hejar på Croft mer än jag. Men jag kan inte säga att ”Shadow of the Tomb Raider” är bra av rena lojalitetsskäl. Som ett hängivet fan förtjänar jag mer än det här.