Årets Call of Duty gör de mest radikala förändringarna på länge. Att strunta i enspelarläget resulterar i ett av de bästa FPS-spelen för den här generationen.

How the mighty have fallen. För sju år sedan bjöd Activision in spelmedia från hela världen för att fira släppet av ”Modern Warfare 3”. På scenen stod Kanye West och sjöng ”Monster”. Och visst var ”Call of Duty” monstruöst framgångsrikt. Det körde över allt i sin väg. Sedan dess har spelserien sakta tappat i relevans och försäljningssiffrorna dalat rejält. Förra årets ”WW2” kanske signalerade ett trendbrott. Tack vare fokus på den gamla skolans spelkänsla och färre fräsiga parkour-element än i de senaste spelen fick det ett varmt mottagande.

I ”Black Ops 4” fortsätter Treyarch i samma riktning och skakar dessutom om serien ordentligt. Istället för en svulstig Hollwyoodproduktion till kampanj introducerar studion sin version av pengakon battle royale.

Det är fascinerande att se hur ett av de tyngsta varumärkena i branschen ogenerat kapar stort och smått från andra utvecklare. Vid en första anblick är ”Blackout” väldigt likt ”Players Unknown’s Battlegrounds”. Men varför återuppfinna hjulet? ”Call of Duty” gör battle royale bra och förfinar delar av genren – med mer strömlinjeformning och bättre vapenkänsla än konkurrenterna.

Man tar också ut svängarna mer än till exempel ”PUBG”. Strösslat över kartan hittar jag gadgets som radiostyrda bilar för spaningsuppdrag och skattkistor med temporära förstärkningar för min karaktärs förmågor. Det är beroendeframkallande, pulshöjande och en välkommen tempoväxling. Samtidigt förutsätter utvecklarna att jag känner till hur läget fungerar och gör ett ganska dåligt jobb med att förklara reglerna och hur olika prylar ska användas.

Det är en obekväm upplevelse att vara ny i ”Black Ops 4”. Mest på grund av minimal info i onlinematcherna och en hastighet som är uppskruvad till max. Übermachostämningen är också en parodi på sig själv med karaktärer som osar av osäker tonårspojke och påklistrad attityd. Men när jag kämpat mig upp för den första branta, testosteronstinna backen njuter jag ändå. De olika distinkta klasserna gör att matcherna får bra dynamik och jag kan skräddarsy min spelstil ganska mycket. Till exempel rusa in med köttskallen Ruin och hans hookshot eller välja att irritera fienderna med Prophets elektriska fällor. Banorna är också väldesignade och roliga att lära sig.

Med ett rejält utökat zombie-läge – där jag bland annat kan mutera mina egna monster inför matcherna – är innehållet i årets ”Call of Duty” otroligt köttigt. Trots bristen på enspelarkampanj känns spelet fullpackat med innehåll. Att utvecklarna har kunnat lägga alla resurser på tre kvalitativa flerspelarlägen har lett till en revival för serien.

”Black Ops 4” är ett av de bästa spelen i genren. Helt utan hjälp av Kanye.