”Super Mario Party” är allt som ”1-2-Switch” aldrig var. Nintendos nya partyspel håller vad det lovar och bygger en bro mellan nybörjare och veteraner.

Det tjoas och tjimmas ute i vardagsrummet. Pappa sitter i köket och undrar vad som är så himla kul där borta. Tillsammans med min moster, mamma och kusin försöker jag skaka ut godisbitar ur en glasburk på den lilla Nintendo Switch-skärmen som står på tjocka coffee table-böcker för att hamna i en bra ögonhöjd. Tre av fyra familjemedlemmar har fått ut de färgglada karamellerna. Mamma kämpar fortfarande på. Hon skakar och skakar men den avlånga, limegröna sötsaken vägrar hitta ut. Vi skrattar så att vi gråter.

Vid lanseringen av Nintendos nya konsol hoppades man på att ”1-2-Switch” skulle höja partystämningen där hemma, men det blev snarare en powerpoint-presentation i hur rörelsekontrollerna fungerade. ”Super Mario Party” höjer däremot volymen till max. Jag får uppleva alltifrån total frustration till starka lyckorus och precis som i alla bra sällskapsspel sätts både vänskaps- och familjerelationer på prov.

Här finns brädspel med fyra olika spelplaner – som tyvärr slits ut alltför fort – där varje karaktär har varsin tärning med olika krafter. Wario, den lilla jäveln, har till exempel fyra stycken sexor på sin tärning. Stjärnor blir snodda, mynt försvinner och klot kastar mig tillbaka flera steg på planen. Upplägget är nästan mer plågsamt än underhållande och de datorstyrda figurerna får utstå många barnförbjudna förolämpningar från mig.

De 80 minispelen är uppskruvade på ett klockrent Nintendo-sätt. I till exempel ”slaparazzi” gäller det att springa till närmaste fotograf och bli slagen eller slå till någon mitt framför kameralinsen. Jag får också samla popcorn från skyn, steka köttbitar så att de får en jämn yta eller sätta co-op-förmågan på prov och paddla kanot. Nästan roligast är rytmspelen där jag plockar fram min inre Madonna och leker ”strike a pose” till hetsiga melodier.

Det är både härligt och förnedrande att vem som helst kan bli bra på ”Super Mario Party”. Min mamma lyckades flera gånger – utan någon särskild spelerfarenhet – ta sig förbi mållinjen först av alla. Min roll som spelexpert ger inga fördelar i det här sammanhanget.

Nintendo låter alla spela på samma villkor. Jag skulle kunna kalla det solidariskt och hedervärt, men framför allt är det bara extremt roligt. Och ja, pappa fick faktiskt vara med till slut.