Det är svårt att ha en ny take på andra världskriget. Men i ”Battlefield V” lyckas Dice lyfta unika berättelser och förvalta allt det pricksäkra från föregångaren.

När svenska Dice släpper ”Battlefield V” känns det lite som att de lanserar sitt andra album, fast de egentligen haft en rockstjärnekarriär sedan 2002. ”Battlefield 1” ritade nämligen om kartan för studions skjutarserie och gav den mer tyngd, trovärdighet och kanske framför allt mer svärta. Det var en slags nytändning. Men med en sådan succé i ryggen blir det också svårare för uppföljaren att leva upp till förväntningarna.

Mycket av framgången från 2016 berodde på singleplayer-satsningen “war stories” som plockade fram krigets mest oväntade ögonblick. I ”BFV” fortsätter man på samma spår och väljer att inte ha med landstigningen i Normandie för den miljonte gången. Istället har Dice fokuserat på Norges tungvatten-konflikt och en mor-och-dotter-historia i ”Nordlys” som går rakt in i hjärtat. I ”Tirailleur”-avsnittet slåss senegalesiska soldater för Frankrike – ett land de aldrig satt foten i – och blir bortglömda i historieböckerna. Mitt bland eldsvådorna tar man tag i ämnen som rasism och utanförskap och landar både i ett obehag och en otrolig värme.

Men det går inte att sticka under stolen med att multiplayer är det absolut största dragplåstret, trots att Dice verkligen har hittat en självklar plats åt enspelarläget. Aldrig tidigare har spelserien varit så fokuserad på samarbete och gemenskap. Jag kan inte längre reda mig själv utan är nästan helt beroende av mina lagkamrater. Tillgången på ammunition, hälsopaket och explosiva medel är begränsad och det gäller att personen som spelar ”support” är där och langar rätt medel vid rätt tidpunkt. Det är också allas ansvar att återuppliva varandra, även om en ”medic” gör jobbet snabbast.

Frostbite-motorn går på högvarv och har gett kärlek till varenda liten pixel. Det gör att jag till och med kan njuta när jag känner mig som sämst och dödar fler staket än människor i en stridsvagn uppe i Narvik. Kartor som Rotterdam och Twisted Steel känns nästan för fint designade för att slåss i.

Det enda tråkiga är att wow-faktorn inte finns där längre. Jag förstår samtidigt att man inte ska fixa något som inte är trasigt, och att det är helt rimligt att finslipa på ett redan klockrent ”Battlefield 1”-upplägg. Men i en drömvärld hade jag velat bli omruskad och förförd av ett helt nytt grepp.

“Battlefield V” är – trots många likheter med föregångaren – inget slappt ”copy, paste”-arbete. Allt sitter där det ska och Dice vet vad spelarna vill ha.