Det här är en sms-historia om hur min storebror en dag blev sjuk i influensa och köpte ”Red Dead Redemption 2” som tröst. Sedan den dagen har inget varit sig likt. 

Man kan se den här artikelserien som ett rop på hjälp. Jag har inte träffat min storebror Jac på flera veckor. Familjemedlemmar har försökt nå honom i akuta situationer, men han har inte svarat. Det ryktas om att hans lägenhet har förvandlats till en laglös mansgrotta med fördragna gardiner och syrefattig luft.

Min enda kontakt med med min bror har varit på sms och i långa telefonsamtal. Men då har vi bara pratat om en enda sak.

Allt började med att Jac drabbades av en riktigt vidrig förkylning. Hela rubbet med snor, feber och halsont. Han var sjukskriven från jobbet och behövde något som skänkte honom glädje i denna miserabla tillvaro.

Som den inbitna gamern han är vände han sig direkt till sin PS4. Kunde lösningen vara Rockstar Games tokhyllade vilda västern-äventyr ”Red Dead Redemption 2”?

Han gjorde det enda rimliga och tog kontakt med sin spelredaktör, aka. spellangare, till lillasyster.

Svaret var tyvärr: nej, jag har ingen extra kod.

Stackarn pallrade sig ut till närmsta galleria för att köpa spelet. För en kort stund såg det ut som att Jac, den bortskämda jäveln, kanske skulle slippa betala 700 spänn trots allt.

Det var många hinder på vägen, men till slut fick Jac tag i ett exemplar. Vi hade inte hörts på ett helt dygn när jag skickade iväg ett meddelande och kollade läget. Vem vet, han hade kanske inte ens orkat sätta igång spelet.

Vi hördes aldrig på telefon. Det gick ett dygn till.

Varningsklockorna borde ha ringt redan här. Jag har ju vuxit upp med Jac och vet att han ytterst sällan utvecklar en sund relation till sina spel.

I tonåren skrek han till exempel ”headshot” inpå småtimmarna och gejmade istället för att sova. I 20-årsåldern skrev han milslånga bakgrundshistorier till sina ”Dragon Age”-karaktärer och pratade inte om något annat i över ett år.

Men jag var i förnekelse. Jag tänkte att han är nog tillräckligt mogen för att sätta gränser för sig själv den här gången.

Vi hann inte ses på dagen och bestämde oss för att mötas upp på kvällen istället. Men det var tydligt vad Jac ville prioritera.

Jag dissade festen i sista minuten för att gå på en konsert. Jac levde cowboy life. Helgen började lida mot sitt slut.

Det var nu jag insåg att han knappt hunnit smaka på huvudstoryn, utan var helt uppslukad av att bocka av olika utmaningar.

Ni måste förstå att Jac inte kan spela ett spel på riktigt innan han har uppgraderat skiten ur allt. Han måste ha de ballaste grejerna för att så småningom kunna ta tag i grovjobbet.

Det här gjorde att han fick ett slags tunnelseende. Han ville inte göra något annat förutom att jaga. Vargar, pumor, oxar – you name it. Ju fler pälsar desto bättre. Det här var på Cruella de Vil-nivå.

Han skaffade sig alltifrån ”moose moccasines” till ”leather chaps”. Men det var ett särskilt objekt som han inte kunde sluta fantisera om. Han ville ha en ”legendary satchel of the east” (den heter egentligen ”legend of the east satchel” men jag orkade inte rätta honom) och skulle göra allt i sin makt för att få den.

Hans jaktsessioner blev mer händelserika än vad både han och jag hade kunnat ana.

 

 

KKK var bara ett kort avbrott från Jacs verkliga syfte: att fortsätta uppgradera.

Jac tycker det är viktigt att Arthur har en stark karaktär och ser ut som den banditen han faktiskt är. Ibland lyckas Jac med sin styling. Ibland lyckas han inte.

Som det ser ut nu är min bror alltså bara på kapitel 2 och har lagt ner mer tid på att sexa till Mr Morgan än att begå brott. Och det enda jag kan göra är att titta på.

Fortsättning följer.