”Pokémon: Let’s Go, Eevee!” är precis vad jag behöver i en tid av misslyckade regeringsbildningar och vintermörker. Okomplicerad underhållning som levererar.

För 18 år sedan brukade jag kliva upp tidigt på lördagsmorgnarna, smyga in i vardagsrummet och sätta på TV4 för att kolla på ”Pokémon, jag väljer dig!”. Volymen var låg för att jag inte skulle väcka mamma och pappa på andra sidan väggen. Jag tyckte Pikachu var det gulligaste jag någonsin sett. Idag känns den där okomplicerade tiden alltmer avlägsen. Politiker bråkar om makten, vi vaknar upp till becksvart mörker och d-vitaminbristen hjälper inte direkt till med livsmotivationen. 

Men ”Pokémon: Let’s Go” får tillvaron att framstå som enkel igen. Nintendo Switch-spelet släpps i två versioner – med antingen Eevee eller Pikachu som främsta bundsförvant. Jag spelade med den förstnämnda figuren, vilket 5-åriga Effie säkert hade sett som ett svek. Men hallå, jag fick inte välja själv! 

I rollen som en pigg och nyfiken liten unge ger jag mig ut i Kanto-regionen och fångar pokémon. Så många som jag bara kan. Jag använder mina monster i strider mot andra tränare och mäktiga gymledare. Det händer att jag möter inte helt friska personer, bland annat en tjej med färg i ansiktet som bär på en Mr.Mime. Förlåt men ingen, absolut ingen, förutom möjligtvis Gunilla Persson, får för sig att vårda en sådan styggelse.

De flesta tränare jag stöter på utgör inte något större hot. Ofta känner jag mig alldeles för överlevlad. Och även om det är kul att kasta in en ”buzzy buzz” som alltid gör susen med sina elektriska vågor, så kräver jag betydligt mer utmaning. Att lära sig stridssystemet går på nolltid och så länge jag väljer en pokémon som hittar motståndarens svaga punkter är fighten över i ett nafs.

Om man inte vill fånga pokémon med en rörelsestyrd joy-con kan man investera 700 spänn i något vars textur påminner om en high-end sexleksak. Jag pratar förstås om Poké Ball Plus. För kanske främst barn (herregud, glöm sexleksak-referensen NU) förhöjer den verkligen känslan av att vara en tränare. Den använder både ljus, ljud och vibrationer när man fångar de små figurerna och gör upplevelsen dubbelt så kul och smidig. Det här kan inte landa fel hos fansen.

Grafiken är inte den häftigaste och mest 4k-upplösta vi har. Mekaniken är inte nyskapande. Och det finns inga invecklade levelsystem. ”Pokémon: Let’s Go, Eevee!” är en nedskalad och nostalgisk upplevelse som bara är till för att sprida glädje. Ibland ska det inte vara svårare än så.