Startsida / Inlägg

”Resident Evil 2” är ett riktigt psykbrytshelvete

av Effie Karabuda
residentevil2recension
Foto: Capcom
Rate

Resident Evil 2

Från 18 år

Format: Playstation 4, Xbox One, PC

Pris: Ca 599 kr

Utvecklare: Capcom

Utgivare: Capcom

En av historiens mest hyllade skräckklassiker gör comeback. Remaken av ”Resident Evil 2” får mig att fullkomligt bryta ihop och bli irriterad på min storebror.

När jag skriver det här har jag inte bara varit uppe till klockan fyra på natten och spelat ”Resident Evil 2”. Jag har tjafsat med min storebror om att han måste sluta vara så jävla seg och utforska varenda jävla vrå. Jag har fått psykbryt av att försöka hitta ett jävla ställe där man kan kyla ner en jävla vätska för att döda en jävla ingrodd zombie. Jag har dödat samma jävla defekta monster minst femhundra jävla gånger. Det har varit förjävligt, helt enkelt. Men jag – förlåt, vi – tog oss igenom det.

Det är viktigt att ni förstår att jag inte klarar av skräckspel. Absolut inte ensam. Jag tycker att livet ofta är tillräckligt mörkt i sig självt och behöver därför inte kryddas till med fiktiv apokalypsmisär. Men att genomlida en ”survival horror”-upplevelse tillsammans med min bror hade ändå en viss tjusning, det ska jag erkänna.

Foto: Capcom

Raccoon City har drabbats av T-viruset och kryllar av levande döda. I rollen som antingen Claire Redfield – lillasyster till Chris Redfield från första spelet – eller rookie-polisen Leon S. Kennedy ska jag överleva och hitta en väg ut. Den tryggaste platsen sägs vara polisstationen, men det visar sig vara långt ifrån sant.

Det finns mer utrymme för detaljer i den upphottade versionen än i originalet från 1998. Att smyga sig fram i svarta korridorer med ficklampan i högsta hugg är en enkel men effektiv pulshöjare. Släng sedan på skuggor som skymtas, spruckna människoskallar, inälvor som hänger utanför bålen och kanske värst av allt – en typ odödlig jätte som jagar mig med tunga steg. Det här orsakar ett konstant stresspåslag som får mig att vilja krypa ihop till en liten boll och aldrig mer vakna upp igen.

Jag får på riktigt PTSD av att kolla på den här bilden. Foto: Capcom

Men bortom den hispiga musiken, skinnflådda varelser som klättrar i taket och en mängd jumpscares finns en snäppet för hög inlärningströskel. Som ovan ”Resident Evil”-spelare tar det ett tag att klura ut hur vissa föremål ska kombineras och vilka prylar som bör undersökas lite mer noggrant. Spelet håller mig inte handen utan utgår istället från att jag är tillräckligt smart för att klara av problemlösningen själv.

Det är också övermäktigt att ta in både Claire och Leons två olika kampanjer för att få hela bilden av berättelsen. Jag menar, jag höll redan på att säga upp släktbandet med min bror under Claires mardrömsresa på grund av alla påfrestningar. Och så skulle vi kastas in i ett nytt helvete som dessutom var väldigt likt det första.

Remaken är en fullpoängare när det gäller skrik-så-att-grannarna-vaknar-faktorn. Men det ger samtidigt för lite vägledning och upprepar en hel del i storyn. Ibland ville jag liksom bara ge upp, lämna brorsan med handkontrollen och skrika ”FUCK IT!”. Vilket å andra sidan är ett rätt så bra betyg för ett skräckspel.

P.s. Den här bilden tog min bror på mig efter en av våra sessioner. 

Bilden kan innehålla: 1 person, sitter och inomhus
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB