Det är kärlek vid första ögonkastet. ”Anthem” tar mig med storm, men ett tiotal timmar in i spelet börjar jag tyvärr fundera på skilsmässa.

Multiplayer är inget för mig. Spel ska vara en fredad zon, långt bort från alla sociala krav. Men ”Anthem” spräcker hål på min introverta bubbla och visar att det kan vara värt att överge bekvämligheten. Även om det innebär att leka runt i en ganska självmedveten, fåfäng och framför allt inte särskilt originell spelvärld.

Det är verkligen blandade känslor kring Biowares nya satsning. I rollen som en Freelancer ska jag rädda världen från onda krafter i min rymd-osande Javelin-robotdräkt. Inget banbrytande där. Men som ett stort fan av rollspelsmästaren blir jag direkt charmad av den säregna, humoristiska tonen. Jag springer förbi NPC:er som skämtar om öronvax, utbyter syrliga kommentarer med min bästa polare Owen och kan stanna upp mitt i en fight och se komiken i att bli totalt överrumplad. Det är i dialogerna och karaktärerna som spelets individualitet visar sig.

Även gameplayet imponerar otroligt. Jag flyger och djupdyker som om jag vore Iron Man och växlar mellan mark- och luftläge i striderna. Jag har valt att spela som den mest nybörjarvänliga klassen, Ranger, och röjer runt i min Prince-lila javelin-dräkt. Det är lätt att få ett grepp om mekaniken och jag känner mig snabbt proffsigare än vad jag egentligen är. Jag ser till att min utrustning inte blir överhettad, samt plockar upp hälsopaket och ammunition på löpande band.

Men så småningom dyker det upp en hel del frågetecken kring ”Anthem”. Vad är grejen med den stajlade sci-fi-looken där männen går runt i tajta läderlinnen och nonchalanta scarfar? Det stör mig. Jag hade velat ha mer ”Battlestar Galactica”-smuts. Jag undrar också vad för slags tomrum spelet fyller? ”Destiny” har ju gjort i princip samma halvpolerade äventyr. Och varför är uppdragen nästan identiska? Det är som upplagt för att man ska tröttna.

Det är så frustrerande att nosa på ett Bioware-spel som saknar de älskvärda Bioware-egenskaperna. Jag vill inleda en romans, men kan inte. Jag vill fördjupa mina relationer i hubben Fort Tarsis, men det går inte. Jag vill vara med och påverka storyn, men det finns knappt någon story. Det är ett retsamt litet smakprov på vad som hade kunnat bli briljant.

Det som ”Anthem” har lyckats med är att få mig att gilla multiplayer. Och bara det är stort i sig. I vanliga fall brukar jag vilja stänga av och återgå till mitt eget sällskap så fort det bara går. Men nu vill jag vila kvar i gemenskapen. 

Kanske beror det på att jag blivit personlighetsförändrad. Men det är nog mer troligt att jag desperat försöker hålla fast vid minsta lilla Bioware-gnista.