Den ryska postapokalypsen porträtteras på ett nästan överdrivet teatraliskt sätt. ”Metro Exodus” brer på med sina ambitioner, men saknar självdistans.

Muterade monster i princip slickar mig i ansiktet och skriker hest, som om något har fastnat i halsen på dem. Samtidigt som det kravlar spindlar på mig och jag djupandas i gasmasken. Livet uppe på den förorenade ytan är minst lika brutalt som det under jorden. Om inte ännu värre. Mitt i all grådassig misär längtar jag efter någon som kan göra narr av situationen och alla inblandade. ”Metro Exodus” är nästan för seriöst för sitt eget bästa.  

Spelet är baserat på Dmitry Glukhovskys mörka ”Metro”-böcker. Karaktären Artyom och hans gäng tar sig äntligen ut ur Moskvas tunnelbanesystem – i hopp om att hitta en värld fri från atombomber och regler. De vill till friheten och söker en ärlig, mänsklig gemenskap. De reser genom olika väderlekar med tåget Aurora och stannar till för att upptäcka eller leta efter överlevare i ödelandskapen. Varje stopp bär ofta på en betydelsefull berättelse.

Men fy, vad obehagligt det kan vara. Räddhågsen som jag är känns det inte helt hundra att spelet är fyllt med ”jumpscares” och zombieliknande fiender. Min PTSD från ”Resident Evil 2” kickas helt klart igång. Jag är ständigt orolig för att någon är ute efter mig och hade gärna monterat en backspegel på huvudet. Vidrigast är momenten där jag tvingas sätta mig i en vinglig liten roddbåt och navigera förbi sjömonster som kan klättra upp och attackera mig utan problem.

Miljön – som är på snudden till ett grafiskt under – ger ett sken av att vara mer öppen än vad den faktiskt är. För det mesta är min upplevelse ganska styrd, men det känns mest skönt att få tydliga pekpinnar. I det stora hela läggs det inte så mycket ansvar på mig som spelare. Bara jag craftar ammo och filter klarar jag mig i de flesta situationer.

På många vis är ”Metro Exodus” det som ”Fallout 76” aldrig var. Det har ett tydligt sammanhang, ytterst få tekniska fel och det märks att studion har lagt ner sin själ i projektet. Men till skillnad från Bethesdas apokalypsserie finns ingen charm. Det är barskt och ryskt och röstskådespelarna försöker nästan tävla med varandra om vem som kan leverera mest känsla. Men det här är inte stora scenen på Stadsteatern, det är ett tv-spel.

Det hade inte skadat att hålla tillbaka lite och släppa in ett utifrån-perspektiv. Kanske prova det här med komisk tajming. För jag vill inte vara den enda som ser humorn i närgångna mutanter.